När man vandrar i skogen kan man följa upptrampade stigar. De flesta stigarna har skogens djur trampat upp, men jag läste nyligen att man i Borgås skogar fått helt nya stigar över en helg. Det handlar om skogarna där Jukola kavlen ordnades och tusentals människor vandrade och sprang i skogen. Efter orienteringstävlingarna upptäckte skogsvandrarna att det fanns många nya stigar att välja bland. Och det är med förtjusning och nyfikenhet de utforskar de nya stigarna.
Där många människor vandrar blir det snabbt upptrampade stigar som är lätta att följa. Så är det i skogen och så är det i livet. Är man den första att prova på någonting nytt kan det vara snårigt och svårframkomligt. Det kräver mod, uthållighet och bestämdhet för att börja på det som kan bli till en ny stig. Den som följer efter har det sedan lite lättare.
Där många går blir stigar till vägar som man breddar och jämnar så att det blir ännu lättare att ta sig fram. Men Jesus talar om att de breda vägarna inte leder oss rätt, utan till fördärvet. Den väg som leder till livet är smal och porten vi behöver ta oss igenom är trång.
Det här kan göra oss tveksamma. Är den väg jag nu vandrar på i livet den rätta vägen? Kanske den inte känns så smal och trång? Hur ska jag då veta att den är den rätta?
Majoriteten av finländarna är ännu medlemmar i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och då kan man tänka att det blir paradoxalt att påstå att vägen vi alla vandrar är smal. Med så många människor som trampar på livets stig i Jesu fotspår måste stigen blir rätt bred.
Samtidigt tror jag att vi alla har en personlig stig som ingen annan kan vandra på. Den stigen utmanar oss och sätter oss på prov. Om vi inte möter motgångar som tvingar oss att stanna upp och pröva nästa steg på stigen är stigen kanske inte den rätta. Om vi alltid väljer den lättaste vägen kommer vi så småningom att tappa bort den smala stigen som leder till livet. Vi kommer att välja bort Jesus och Gud, eftersom de utmanar oss och ställer krav på vårt val att följa dem i spåren.
Man brukar säga att det man får lätt, det uppskattar man inte lika mycket som det man tvingats kämpa för. Har man fått något allt för lätt, kan man tänka att det kommer nya, bättre saker emot och man värdesätter inte det man fått. Men det som vi drömmer om, planerar för, arbetar och kämpar för, det blir värdefullt för oss. Det värdesätter vi och vårdar ömt.
Jag tror att det är det som Jesus talar om när han säger att vägen är smal och porten trång. Vägen till livet ligger öppen för var och en, men det är inte alla som bemödar sig om att kämpa för att hitta den och vandra på den.
Om vår väg känns smal, trång och tung att vandra får vi ändå påminna oss om att vi inte vandrar den ensamma. Vi behöver inte klara av alla utmaningar på egen hand, utan Jesus vandrar med oss. Han finns där i varje uppförsbacke och han hejar på oss och stöder oss. Om det känns som att vi inte orkar ta ett endaste steg till så får vi stanna upp och vila hos Gud. Han tar hand om oss och han bär oss när vi inte orkar vandra längre.
Efter en stunds vila kanske vi orkar pröva ta några steg igen. Sakta märker vi att vi åter rör oss framåt på livets stig. Och kan hända att vi upptäcker medvandrare på stigen. Människor som vi kan slå följe med så att vi kan hjälpas åt under vandringen.
Vi kan fira gudstjänst tillsammans, vi kan be tillsammans, vi kan prisa och sjunga tillsammans. Och på det sättet verkar vår väg inte längre så smal och så svår. Även om det kommer att bli uppförsbackar också i framtiden kommer de inte att kännas lika överväldigande när vi vandrar tillsammans med Jesus och våra medvandrare.