Döden, döden, döden. Så lär Astrid Lindgren ha inlett sina telefonsamtal med sina systrar för att ha ämnet avklarat. Men så enkelt kommer man inte undan temat döden. I dagens värld svämmar nyhetsrapporteringen över av död och lidande. Det är i och för sig ingen ny företeelse men kanske dödens oberäknelighet har kommit närmare oss genom pandemin och kriget i Ukraina. Plötsligt är vi inte så trygga och odödliga som vi kanske invaggats att tro. Vi har en fantastisk sjukvård, men inte ens den kan alltid bemästra döden och rädda oss om vi blir allvarligt sjuka.
I våra liv drabbas vi alla i något skede av att någon nära person dör ifrån oss. Det kan vara en plågsam process där döden känns som en befriare, eller ett överraskande dödsfall där döden verkligen känns som en oberäknelig lieman som skördat sitt offer. Döden har drabbat människor genom alla tider och ända till den dag när Jesus kommer tillbaka, kommer vi att tvingas ha med döden att göra – vare sig vi vill det eller inte.
Vad som händer med den som dör vet vi inte. Vi kan se att kroppen saknar liv, men vart livet tar vägen det har vi inte kunnat klura ut på vetenskaplig väg. Även om det finns många som rapporterat om nära döden upplevelser och talat som ljus, värme och återseenden, så vet vi inte om det är just så det blir. Nån vågar inte hoppas på något mera och tänker att när döden kommer då är allt slut. Det blir mörkt och livet försvinner ut i tomma intet.
Men den tanken kan kännas outhärdlig. Är inte livet mera värt än så?
Oberoende om man är en bekännande, troende människa eller inte, så känns ett mörkt tomrum efter döden som ett nederlag, en besvikelse. Det kan ju bara inte ta slut, vill man säga. Det måste finnas något mera.
Och det finns det. Jesus kom till oss för att ge oss hoppet om att livet inte tar slut när döden kommer. Han uppmuntrade sina lärjungar genom att berätta att han själv skulle bereda plats åt dem i vår himmelske Faders hem. Han lovade komma och hämta dem, för vägen till himlen går genom Jesus, genom tron på Jesus.
Lärjungarna fick sedan själva se hur Jesus dog och uppstod. De fick uppleva att döden inte hade makt över Guds son, utan han lämnade dödsriket och kom tillbaka till livet.
Vi kan bara föreställa oss vilken omvälvande upplevelse det var för dem att först se sin Mästare plågas till döds för att sedan komma tillbaka från gravens mörker. Den glädje det är att får någon tillbaka från döden är kan man bara föreställa sig. Och det är den glädjen som har burit kristna genom alla tider fast vi drabbats av kriser, krig och katastrofer. Dödens makt är bruten, livet har segrat och väntar på oss.
”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.”
Vi är alla saliga, när vi litar på Gud. Vi är fattiga i anden när vi inte litar till vår egen förmåga, utan sträcker ut våra händer mot Gud och ber om nåd och hjälp. Vi är saliga när vi sörjer, för vi får höra hoppets och tröstens ord om att döden inte är slutgiltig.
Idag har vi samlats här i kyrkan för att minnas dem som gått ur tiden. Både alla helgon och alla våra nära och kära. Vi saknar dem och vi vill sträcka ut en hand mot dem genom de tända ljusen. Men vi har också samlats för att få höra hoppets ord ännu en gång. Döden är inte slutgiltig. Döden har inte vunnit någon seger. Gud har tagit udden av dödens makt genom att själv dö och uppstå. Och han erbjuder oss samma sak av sin stora kärlek till oss. En dag är vi åter samlade med våra nära och kära, hemma hos Gud. Det enda vi behöver göra är att bekänna vår tro och lita på att Jesus bereder plats åt oss i vår Faders himmelska hem.