En röst på vägen
Jag har suttit på vägarna lite mera än vanligt på sistone. Jag har kört långt och på sådana vägar där jag inte vanligtvis rör mig. För att komma rätt har jag följt karta, vägskyltar och lyssnat på tanten i navigatorn som uppmanat mig att svänga än hit, än dit. Ibland följer jag vägskyltarna och struntar i tantens uppmaningar. Då brukar hon tystna en liten stund för att snabbt räkna ut en ny väg till destinationen. Ibland blir hon nästan upprörd och säger strängt att jag ska göra en U-sväng när jag inte kört som hon planerat. Som du förstår händer det sig att vi inte är helt överens om vilken väg som är den bästa men för det mesta är det tryggt att ha tanten i navigatorn som berättar hur jag ska köra.
Visste du att när kristendomen var riktigt ny och mest uppfattades som en judisk sekt, kallades den för Vägen. De som följde Jesus följde Vägen. Det här kan man läsa om i Apostlagärningarna. På ett sätt är det ju väldigt logiskt för det är ju Jesu väg vi vill följa även om det inte alltid är helt enkelt.
Man kan tänka sig att Jesus är som tanten i min navigator. En röst som säger vart man ska svänga och vilka vägskäl man ska välja. Ibland kanske vi inte lyssnar på rösten och då kan det hända att vi inte kommer rätt. Men målet är klart och snabbt räknar Jesus ut en annan väg för oss att gå så att vi ändå kommer fram till slut. Ibland hör vi inte rösten så tydligt men då kan vi plocka fram vår kartbok, Bibeln. Där finns berättelser som kan hjälpa oss att analysera vår situation så att vi kan välja rätt väg igen. Det händer sig också att vi inte vill lyssna utan gå de vägar vi tror att är rätt för oss. Då kan Jesus tålmodigt vänta på att vi igen ska fråga om vilken väg vi ska välja innan han ger oss anvisningar. Eller så knuffar han helt enkelt oss på rätt väg igen.
Skillnaden från att följa en vanlig navigator är att när vi låter Jesus leda oss vet vi inte själva destinationen. Vi kan önska och planera men ändå finns det en plan som vi inte känner och en rutt som kanske inte går just där vi tänkt att vi ska gå. Ibland behöver vi göra avstickare för att lära oss saker vi har nytta av senare. Ibland verkar vägen leda helt fel och vi tvivlar på att vi är på väg åt rätt håll. Men allt som oftast kan man efteråt se att vägen gick alldeles rätt fast den var krokig och svårframkomlig. Så har det varit i mitt eget liv. Det fanns en tid då jag tvivlade på den väg jag vandrade men efteråt kunde jag se hur rätt den vägen ändå var. Mina erfarenheter var just de jag behövde för de uppgifter jag fick.
Så oroa dig inte, tro på Gud och tro på Jesus när han säger att han är vägen, sanningen och livet. Om så behövs, våga göra en U-sväng ibland!
Pingback: Tack för hjälpen! – I skuggan av domkyrkan