Många gånger har jag läst och hört att jag ska älska Gud och på nåt sätt förstått att det skulle betyda att jag ska böja mig för Guds vilja oberoende av vad jag själv tycker och tänker. Kanske du har samma erfarenhet?
Men så idag läser vi om Jakob som brottas med Gud. Jakob är nog inte först medveten om att det är Gud han brottas med, han tänker kanske att det bara är en väldigt jobbig person som ger sig på honom där i nattens mörker. Men de brottas, de brottas våldsamt och länge. Kampen är jämn och det ser nästan ut som att Jakob skulle vinna men då sparkar Gud honom så att han blir halt. Jakob kräver att motståndaren ska välsigna honom innan han släpper taget och till slut välsignar Gud honom. Så på ett sätt blir kampen oavgjord, på ett sätt vinner Jakob. Det är något märkligt som händer här.
Det här är inte en helt vanlig berättelse om Gud utan det är en berättelse om oss alla. Vi kämpar och brottas med Gud. Det finns stunder när vi inte kan förstå Guds vilja och det finns stunder när vi bara vill säga emot. Kanske är vi ibland som trotsiga barn som lärt sig att de kan säga nej. Det är ju ändå inte så att barnet alltid får sin vilja igenom bara för att det säger nej. Det är kanske inte heller så att barnet alla gånger ens vill ha sin vilja igenom utan bara vill pröva föräldern och träna på att säga nej. Då är Gud som en tålmodig förälder som förstår att barnet behöver få ifrågasätta och spjärna emot. Vi får ifrågasätta Gud och spjärna emot. Vi får också bli arga på Gud, för Gud tål vår ilska. Han överger oss inte när vi blir arga utan han låter oss rasa av oss och erbjuder sen en famn att vila ut i.
Vi människor frågar ofta varför. Varför hände det här mig? Varför tillåter Gud allt ont? Varför är Gud tyst? Varför svarar han inte när jag ropar, suckar och ber?
Jag har inga svar på de här frågorna men vi måste få ställa dem. Vi måste få försöka förstå det som händer fast vi inte alls kan förstå. Ibland när vi har brottats med Gud hela natten kan vi få hans välsignelse och hitta ett sätt att gå vidare fast vi känner oss mörbultade. Då får vi lita på att Gud går med oss. Han vet vilka frågor vi ställer fast han inte ger oss svar. Han vet att vi behöver hans stöd för att orka en stund till. Frågan är ju då bara om vi människor vet att Gud går med oss? Vågar vi lägga våra bekymmer i hans händer? Litar vi på att han bär när det är tungt?
Det finns en berättelse som jag tycker väldigt mycket om. Jag vill dela den med er idag.
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. “Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest. Herren svarade: “Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig.