På senare tid har jag börjat känna att jag inte vill öppna dagens tidning eller lyssna till dagens nyheter i radion. Det känns som jag att varje morgon översköljs av tråkiga nyheter om skjutningar, krig och katastrofer, om nedskärningar och ekonomiska utmaningar och jag vill inte börja min dag med känslan av att allt är på väg – ja rent ut sagt – åt helvete.
Förutom att jag blir så ledsen av alla tråkiga nyheter så känner jag mig så maktlös och frustrerad. Det känns som att det finns så väldigt lite jag, en enkel människa, kan göra. Och när den känslan infinner sig så blir jag ännu sämre på att göra något gott för mina medmänniskor och för världen. Det känns som att jag håller på att tappa hoppet för mänskligheten och den här världen.
När jag känner mig så här maktlös och utan hopp blir det oerhört viktigt att komma till kyrkan för att fira gudstjänst. Här får jag lämna ifrån mig all frustration och känsla av maktlöshet. Här får jag höra de goda nyheterna om hur Gud älskar oss människor och hur jag, en liten enkel människa, räcker till sådan som jag är. Här får jag dela gemenskapen med andra som delar mina känslor och min hopplöshet. Men i gemenskapen finns också ofta de som inte gett upp utan som ännu bär på ett hopp. De som lever sitt liv nära Gud och som känner att Guds kärlek lever som en låga inom dem. Genom Guds närhet i gudstjänsten och genom dessa vänner som delar med sig av sitt hopp och sin förtröstan så kan jag känna hur också jag fylls av liv och kärlek igen.
Maktlösheten och frustrationen får ge vika för känslan av att allt inte ännu är förlorat. Det lilla jag kan göra spelar roll och har en inverkan. Jag kan ta till mig orden som Jesus säger: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.” Jag kan känna att Jesus och Gud inte lämnar oss ensamma i den kaotiska världen, utan just genom att Jesus led och dog för oss, så vet han hur det känns när ondskan omringar en och mörkret sänker sig över oss.
Även om det är så att allt i den här världen barkar åt helvete så är inte hoppet ute. Mitt i allt det fula, onda och hemska lyser små ljuslågor där människor följer Jesus och bär varandra i tro. Varje liten låga kan tända nya lågor och skingra mörkret runt omkring oss. Lågorna blir som vägmärken att följa och de ger oss värme när världens vind är kall.
Vi kanske säger som Tomas att vi inte vet vart Jesus är på väg, men vi får ändå följa honom. Vi får lita på att han verkligen är vägen, sanningen och livet.
Kristna genom alla tider har trott och tvivlat. Det finns många gånger under världshistorien då man varit övertygad om att nu är det verkligen den yttersta tiden. Sjukdomar som pest och kolera, klimat som gjort livet svårt att leva med både torka, översvämningar, hetta och kyla, krig som härjat har svept in hela världen i förtvivlan och gjort livet svårt för oss människor. Men genom allt detta har tron på Gud burit och lett framåt. Även om den här världen är förlorad har Gud lovat oss ett liv i överflöd och glädje i himlen.
När vi känner hopplöshet och vanmakt i världen får vi vända blicken mot Jesu löfte och det väntande himmelriket. Livet på jorden varar inte för evigt. Även om en dag med lidande kan kännas som en evighet, så tar den dagen slut. Även om livet blir långt och vi lever i hundra år är det ändå bara ett litet ögonblick i Guds tideräkning. Det är genom att fästa blicken på Jesus och på vår plats i vår Faders himmelska hem, som vi och alla kristna genom alla tider, kan känna oss fyllda av glädje och förtröstan också mitt i en värld som faller i bitar och i ett liv som känns som en enda lång plåga.
Men att verkligen hålla blicken fäst på Jesus kan vara en utmaning. Jag tänker att jag, i stället för att lyssna till morgonens nyhetssändning och läsa dagens tidning borde börja min dag med att samtala med Gud och att läsa hans löftesord. Om jag börjar min dag med att fylla mig med kärlek och förtröstan så är det lättare att sedan möta allt det jobbiga som översköljer oss så fort vi blickar ut mot världen. Om jag kan låta Gud får ge mig grundtonen för dagen och livet, så kommer jag att kunna nynna på en lovsång också när allting verkar nattsvart och hopplöst.