Den här evangelietexten är taget ur sitt sammanhang och det är svårt att riktigt förstå vad det är som händer. Vem är det Jesus diskuterar med och ur vad har den här diskussionen sprungit. När man söker upp texten i sin Bibel får man gå tillbaka flera kapitel i Johannes evangeliet för att riktigt få grepp om vad det här handlar om.
Det hela börjar med brödundret där Jesus gör så att fem bröd och två fiskar räcker till mat åt 5000. Efter det går Jesus över Gennesarets sjö och följande dag söker folket upp honom igen i Kafarnaum. Då säger han till dem att han är livets bröd som kommit ner från himlen och att den som äter av det brödet ska ha evigt liv. Det här gör judarna ordentligt förargade. Med judarna menas här inte alla de människor som var samlade utan särskilt de religiösa ledarna från Jerusalem och Judéen.
I diskussionen som följer hävdar Jesus att han är sänd från Gud och Guds son. Han säger att judarna inte är Abrahams ättlingar, som de själva hävdar, utan att de är djävulens barn. Vi kan förstå att det är en ordentligt het debatt som förs här. Många av lärjungarna förargar sig över Jesu ord och lämnar Jesus, men de tolv som Jesus själv valt ut stannar troget vid hans sida. Judarna är nu så förargade på Jesus att de vill döda honom.
Vid lövhyddefesten går han inte upp till Jerusalem tillsammans med sina bröder, utan kommer lite senare i hemlighet. När halva högtiden gått, går han till templet och undervisar där. Debatten fortsätter, judarna är förargade och Jesus fortsätter hävda att han är Guds son och källan till evigt liv. Nu prövar fariséerna honom med att föra fram en äktenskapsbryterska som de vill döma och stena. Jesus säger då de berömda orden, ”Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen på henne.” och de som prövat honom går därifrån. Efter det säger Jesus att han är världens ljus och att judarna skulle söka efter honom men inte hitta honom eller kunna följa med dit han gått. Den heta debatten fortsätter och Jesus angriper judarna med att hävda att de inte är Guds barn och Abrahams söner eftersom de inte lyssnar till honom och vill döda honom.
Det är efter allt det här som vi kommer in i berättelsen genom evangelietexten. Judarna är förbannade och Jesus försöker säga dem sanningen. Vi kan förstå att det här inte är en situation där man försöker lyssna, förstå och resonera, utan både Jesus och judarna känner sig kränkta. Men det finns ett större djup i diskussionen än bara två parter som smädar varandra.
Jesus säger sanningen. Sanningen är en makt som tål att testas. Men sanningen är också ofta illa tåld av dem som inte lever i sanningen.
För att försöka skydda sig själva och för att smutskasta det Jesus säger beskyller judarna Jesus för att vara samarier och besatt. Judarna såg ner på samarierna och ansåg dem vara så långt ifrån en ordentlig jude som man bara kunde komma. De visste att Jesus inte var samarier, men de använde ordet som en nedsättande beskyllning. Jesus beskylldes också många gånger för att vara besatt. Judarna ville inte kännas vid det han sa och då var besatthet ett sätt att påstå att han inte talade sanning. Idag skulle vi kanske använda ord som idiot och dum i huvudet. En samarier och en besatt är en som man inte behöver bry sig om.
Men Jesus bryr sig inte ens om att bemöta beskyllningen om att vara samarier, men han förnekar att han skulle vara besatt. Han håller fast vid att han ärar Fadern och att judarna skymfar honom. Han lyfter fram att den som tror på honom inte ska se döden. Vi vet att troende visserligen möter döden där kroppen dör som alla människor gör, men att det finns ett evigt liv för vår själ och ande. Det här kunde judarna inte alls förstå, för de tänkte bara alldeles konkret och bokstavligt, och det fick dem att bli ännu mera övertygade om att Jesus var tokig och besatt. De frågar honom om han skulle vara större än Abraham? Att han svarar att han var och är redan innan Abraham blev till får dem att se rött. De plockar upp stenar för att kasta på honom, men då är Jesus borta.
Här möter alltså Jesus människor som gör sitt allra bästa för att leva efter Mose lag och alla de regler som gjorts upp och så kallar han dem för djävulens barn. Det är klart att de blir uppretade och arga, men vi som läser texten långt senare kan stanna upp och analysera lite vad det hela handlar om. Ser vi några likheter med kristna och troende idag? Till vilken grupp räknar vi oss?
Att följa buden och reglerna minutiöst är det lätta sättet att leva sitt liv för Gud. Om man gör som det är bestämt behöver man inte tänka själv, utan man uppfyller bara det som krävs så är saken klar.
Men Jesus vände upp och ner på allting. Han uppfyllde lagen. Han offrade sig själv för vår skuld. Och han gav oss ett nytt bud, utöver de tio som vi fått genom Mose. Jesus sade: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh. 13:34) Med det budet gör han det mycket svårare och samtidigt mycket lättare att följa honom.
Allt vi gör får och bör vi spegla i kärleken. Om jag gör så här mot min nästa – är det kärleksfullt? Älskar jag min nästa om jag säger det här? Vad är det kärleksfulla att göra i den här situationen? Vi får ett eget ansvar. Vi kan inte längre bara säga – men jag gjorde så som det står skrivet. Jag följde budens order.
För att vara Guds barn, behöver vi lyssna till Jesus. Verkligen lyssna och ta in vad han säger. Vi behöver bevara hans ord inom oss och låta dem påverka våra handlingar. Det som vårt hjärta är fullt av, det talar vi om och det påverkar oss i det vi gör.