Är det en envishetssöndag? frågade kantorn mig när hon valt psalmerna för söndagen. Vilken bra sammanfattning, tänkte jag och svarade: ja, det är nog en envishetssöndag.
I den första texten är det Jakob som brottas med Gud. De brottas hela natten och Jakob vägrar envist ge upp fast motståndaren slagit hans höft ur led. Han kräver att motståndaren ska välsigna honom innan han släpper taget. Och så får han Guds välsignelse och det nya namnet Israel.
I den andra texten uppmanas bröderna att envist hålla ut i prövningarna. De uppmanas att helhjärtat hålla fast vid sin tro och be Gud om hjälp när de behöver det.
I evangelietexten kan man fråga sig var envisheten finns, men vi får rikta blickarna mot den tysta, gråtande kvinnan vid Jesu fötter. Hon står där trots att ingen i rummet verkar vilja ha henne där. Hon tvättar Jesu fötter med sina tårar och sitt hår. Hon smörjer dem med väldoftande balsam utan att säga ett ord. Hon är mycket väl medveten om vilka synder hon bär på och genom det hon gör vädjar hon om förlåtelse utan ord. Kan hända tänker hon att det hon gjort kan ingen människa förlåta, men hon kan i alla fall göra sitt bästa för att visa Guds son sin ånger.
Farisén Simon tycker illa om det som utspelar sig framför hans ögon. Han vill inte ha en synderska i huset, men det är kanske för måltidsfridens skull som han inte schasar i väg henne. På samma gång testar han Jesus. Om han är profet borde han känna hurdan kvinnan är, tänker Simon. Med den tanken drar han slutsatsen att Jesus inte alls är någon profet, än mindre Guds son.
Jesus vet vad Simon tänker och tillrättavisar honom på ett för Jesus typiskt sätt. Han berättar en liknelse och frågar Simon vem av männen i berättelsen som älskar mest? Simon svarar att den som fått mest förlåtet nog älskar mest. Så är det, svarade Jesus och vi kan hålla med.
Men, så kommer orden som knäpper Simon på näsan. Du gav mig inget vatten att tvätta fötterna med, men kvinnan tvättade mina fötter. Du gav mig ingen välkomstkyss, men kvinnan kysste mina fötter. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam.
Simon hade inte uppfyllt sina plikter som värd. Det kan tyckas vara små saker, och det är det, men Jesus pekar på att farisén Simon inte är så perfekt som han vill tro sig vara. Men Simons synder är små och kvinnans synder stora. Som svar på hennes omsorg om honom ger Jesus kvinnan förlåtelse för hennes synder.
På vilket sätt har den här berättelsen betydelse för oss i dag?
Vi är varken fariséer eller synderskor. Jag tror att de flesta av oss skulle falla någonstans mitt emellan de här två kategorierna, eller så får vi tänka att inom oss finns båda gestalterna. Ibland är vi närmare en farisé, ibland närmare en synderska. Ibland kan vi känna oss närmare den brottande Jakob, ibland behöver vi få uppmuntran att hålla ut i våra prövningar.
De här tre texterna tillsammans pekar på att vi får kämpa med vår tro. Vi får be om Guds hjälp när vår tro, kraft och våra gåvor inte räcker till. Och, vi behöver komma ihåg att vi alla syndar och behöver Guds och våra medmänniskors förlåtelse.
Jag skulle sammanfatta det i två ord: ödmjukhet och envishet. Vi behöver minnas att vi inte klarar av livet på egen hand. Vi får sträcka fram vår hand mot Gud och be honom hålla i oss när vi vandrar genom livet. Vi behöver vara ödmjuka inför att vi misslyckas många gånger.
Men, vi behöver också vara envisa. Vi behöver ta tag i Guds framsträckta hand och hålla i den med all vår kraft. Vi behöver resa oss gång på gång efter att vi fallit och misslyckats. Vi behöver envist försöka igen och igen. Uthållighet och envishet är drag som Gud uppskattar när de för oss närmare honom.
Så vill jag lägga till ett ord. Tillit. Vi behöver lita på att Guds nåd och kärlek finns där för oss när vi ber om den. Vi får känna tillit till att Gud bär oss när livets prövningar känns övermäktiga.
Med ödmjukhet, envishet och tillit kan vi leva i tro och vända oss till Gud i bön varje dag. Då svarar han med kärlek, nåd och förlåtelse.
Amen.