Jag tänker mig att det var en berörande och mäktig stund där vid Jordanfloden, när Johannes döpte människorna och Jesus. Det fanns stora förväntningar bland folket och de ville så gärna att Messias, deras och vår frälsare skulle komma, att de frågade sig om det inte var Johannes som var den personen. Johannes var helt klart en god predikant som människorna lyssnade till, men han själv visste att han inte var frälsaren. Han visste att han var den som förberedde folket för Messias, Jesus.
I en annan text för Johannes och Jesus en kort diskussion före Johannes döper Jesus. Johannes protesterar lite när Jesus vill bli döpt och säger att det tvärt om borde vara Jesus som döper Johannes, men Jesus insisterar på att Johannes ska döpa honom, och så blir det.
Men varför var det så viktigt för Jesus att bli döpt av Johannes? Jesus var ju syndfri och behövde inte något reningsdop. Jesus är Guds son och behövde inget dop för att bli Guds barn. Johannes själv sa att hans dop ”bara” var med vatten, medan dopet Jesus erbjuder är ett dop med helig ande och eld. Så vad var det som Jesus behövde dopet med vatten till?
Jo, när Johannes döpte Jesus jämställde Jesus sig med alla människor. Han tog emot dopet som en syndare och blev på så sätt vår jämlike. För oss är dopet ett sätt att höja oss från synden mot Guds famn medan det för Jesus blev ett sätt att sänka sig från Guds nivå till vår.
Samtidigt läser vi att himlen öppnade sig och den heliga anden kom ner över Jesus och Gud lät folket höra att Jesus verkligen är Guds älskade son och utvalde. Det här blev startskottet för Jesus verksamhet. Nu var han redo att börja den långa vandringen mot Golgata.
Jesus undervisade sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Han sade: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och det gör vi än idag. Så vad betyder dopet för oss? För oss som kyrka är dopet mycket centralt och det är på så sätt vi tar emot våra nya medlemmar. Genom dopet blir den döpta en del av vår församling och att den världsvida kristna kyrkan. Men ännu större är att den som döps får Jesus till bror och själv blir Guds barn.
Hur ofta tänker du på att du är döpt? Och känner du att det är något särskilt med att vara döpt? Eller om du inte är döpt, är det något du saknar?
Eftersom jag är döpt som spädbarn är dopet ingenting jag minns eller ens tänker på i vardagen. Det är något lika självklart som att jag heter Janette och är finländare. Det är en del av mig som inte syns eller känns, men som jag vet att jag bär med mig som ett märke i mitt hjärta, ett märke som visar för Gud att jag är hans.
Det är en trygghet och en försäkring. Det är något ingen kan ta ifrån mig, även om man skulle ta allt jag äger och är. Dopet har befriat mig från syndens makt och jag kan vila i tanken på att dopet ger mig en gemenskap som går genom tid och rum, med alla andra döpta. Den dag jag dör, räknar jag med att inte försvinna ut i ett evigt mörker, utan att Jesus kommer och hämtar hem mig till vår Faders himmelska hem.
Dopet är alltså långt större än vad vi kanske alla gånger tänker på. När föräldrarna bär fram sitt lilla barn till dopfunten och prästen öser vatten över barnets huvud med orden i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, är det högtidligt och fint, men hur många förstår då verkligen hur stort det är?
Behöver man ens förstå? Jag tror att vi inte behöver förstå. Vi behöver göra det och lita på att dopet bär genom livet. Vi får lita på att även om vi inte kan ta till oss djupet, och höjden, och bredden av dopets betydelse, så vet Gud det och tar hand om oss. Utan att vi hör det så viskar Gud vid varje dop i örat på den som döps: Du är mitt älskade barn. Jag har gett dig ditt namn, du är min. Med de orden klingande inom oss går vi genom hela livet.