De som lyssnade till Jesu den där sabbaten i Nasarets synagoga blev alldeles till sig av vad han sade. Där satt han, Josefs grabb som växt upp i staden, och sade att han hade Guds ande och att han fått uppdraget att sprida budskapet om himmelriket på jorden. Först blev de upprymda, men när Jesus fortsatte att säga dem några sanningens ord, blev de alldeles rasande på honom. Vem skulle han tro att han var? Han var varken mer eller mindre än dem själva, men nu verkade han så hög i korken att det inte var någon måtta på det. De körde ut honom ur synagogan, ut ur staden och de var på vippen att kasta ner honom från ett berg.
Då vände sig Jesus om och vandrade genom folkhopen bort från dem och staden. Han sopade liksom dammet av sig och gick ifrån de upprörda människorna.
Jag kan tänka mig att en del av människorna i hopen efteråt undrade vad det egentligen var som hänt. Så där som man kan analysera och fundera när man varit med om någonting alldeles speciellt. Känslan i kroppen säger att här var det något extraordinärt som hände, även om man inte kan sätta ord på känslan eller ens förklara exakt vad det var som hände.
Det som hände, som människorna runt Jesus inte kunde förstå, var att de fick se Gud i människogestalt.
Om det samma hände här idag – skulle vi förstå vad som händer? Skulle vi jubla och sjunga, lyfta upp bygdens son på våra axlar och bära fram honom som en kung? Skulle vi förstå vem det är vi har framför våra ögon?
Tyvärr tror jag inte att vi skulle vara ett dugg mera villiga att ta emot Gud än människorna var på Jesu tid. De väntade på Messias som Jesaja och så många andra profeter siat om. Vi kanske tänker att de förstått om de varit bättre förberedda, men de var minst lika väl förberedda som vi är.
Profeterna hade predikat om att Gud skulle sända en räddare, en som skulle bära fram glädjebudskap till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna, syn för de blinda och ge de förtryckta frihet. Och där stod Jesus och sade att det var just det som hände när han stod framför dem.
Vi kan vår bibliska historia och vi har alla hört att Jesus en dag ska komma tillbaka, men om någon idag skulle stiga fram här och säga att: här är jag – Jesus som ni har väntat på, så misstänker jag att vi skulle fnysa och säga; ja, ja, dra den där om Rödluvan också.
Hur är det i våra liv idag – är vi beredda att ta emot Jesus gudomliga kraft i våra liv – om det inte sker på det sätt vi har tänkt oss att det ska ske? Är vi öppna för att Gud kan verka på ett överraskande sätt som inte ser ut som det vi förväntar oss?
När vi talar om kyrkan och församlingen idag är det ofta vi suckar att ja, vad ska man göra? Vi är ju så få som kommer till gudstjänsten, annat var det förr. Det känns liksom tröstlöst och kurvan verkar obönhörligen peka neråt.
Jag tänker att Jesus kan visa sin gudomliga kraft genom oss idag. Vi får räta på ryggen, höja huvudet och gå fram till nattvarden med glädje. Vi är här och tar emot Jesus. Han fyller oss med kraft och mod att ta ett litet steg framåt.
Nästa gång du tänker dig till kyrkan eller någon annan av församlingens sammankomster – våga fråga någon om den vill hänga med? Erbjud dig att skjutsa om du kan. Erbjud dig att gå bredvid. Eller be denna någon om stöd – ge den en uppgift att hjälpa dig. Det kanske blir lite omvänd psykologi att vara sårbar och be om hjälp när baktanken är att locka med den andra – men Jesus är inte främmande för att ta emot oss oberoende av om vi är starka eller svaga.
Meningen med kyrkan är att vi får fortsätta Jesus uppdrag på jorden. Vi får bära fram glädjebudskap till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna, syn för de blinda och ge de förtryckta frihet. Vi får känna att vi fylls av gudomlig kraft och att den heliga Anden leder oss att gå i Jesu fotspår. Tills Jesus kommer tillbaka behöver han vår hjälp att låta hela världen få höra evangelium. Så andas ut dina tvivel och andas in gudomlig kraft. Andas ut dina tvivel och andas in gudomlig kraft.