När börjar vi? Hur länge håller vi på? När är det mat? Vad ska vi göra sen?
De här frågorna har jag hört ett antal gånger under det här konfirmandveckoslutet. Det är flera än jag, som vill ha koll och veta vad som väntar. Att veta att något ska hända, men inte få veta detaljerna, kan vara otroligt frustrerande. Då frågar man gärna när, var, hur?
Ni konfirmander har på många sätt fått sätta er in i hur lärjungarna hade det när de följde Jesus. Jag har försökt berätta för er om saker som är så stora att jag knappt ens själv vet vad jag talar om. Ni har fått ta emot budskap som kanske känns stora och svåra att förstå. Och ibland har ni bara inte orkat lyssna längre. Och ibland tycker jag mig ha sett hur någonting väckts inom er. Någonting har berört er.
Så är det många gånger i livet. Det spelar inte så stor roll hur gammal och erfaren man blir, det kristna budskapet har alltid en kärna av mystik som är omöjlig att greppa helt och hållet. Ändå finns det stunder då man känner av det heliga, av Gud utan att helt förstå vad det är som händer, men man känner att det finns något större än oss själva.
Jesus gjorde sitt allra bästa att försöka förklara allt för lärjungarna och oss i sitt långa avskedstal. Evangelietexten vi hörde är en kort snutt av det talet och nu försöker Jesus verkligen sätta ord på det han kan och vill erbjuda oss. Tron på Jesus ger oss ett rikt inre liv. Den tröstar oss när vi känner oss nere, den gör glädjen ännu djupare när vi är glada. Om livet känns otryggt finns tryggheten hos Gud. Vi kan känna att den svårdefinierbara törsten i oss släcks av det som Jesus ger. Bitarna faller på plats, och allt känns helt och rätt.
Men så mitt i allt hörs åter en fråga: hur länge ska vi hålla på? När ska något hända? Kanske är det en konfirmand, kanske är det en lärjunge? Båda skulle kunna ställa frågan.
Efter att Jesus lämnat lärjungarna och tagits upp till himlen, höll lärjungarna och några kvinnor ihop. De var tillsammans och de bad hela tiden. Men vad bad de om egentligen? Bad de om tålamod? Bad de att hjälparen skulle komma snart? Bad de om mod? Kanske om allt det här, för de visste ju inte exakt vad som skulle komma eller exakt vad som skulle krävas av dem.
Jesus hade gett löftet om att hjälparen, den Heliga Anden, skulle komma till dem om bara några dagar. Det gick några dagar, det gick fem, sju och nio dagar. Jag kan väl tänka mig att någon av lärjungarna undrade hur länge det här skulle hålla på. Vad menade Jesus med bara några dagar? Det hade ju gått över en vecka nu redan!
Tålamod är en dygd, en egenskap som man kan träna upp och jobba på. I dagens samhälle är vi många som inte har särskilt gått om tålamod. Allt ska hända snabbt, ingen borde behöva vänta på någonting. Men ändå finns det gott om situationer då vårt tålamod prövas och vi tvingas vänta. Då är det lätt att försöka skynda på med olika frågor, eller åtminstone känns det som att man får tiden att gå lite snabbare om man kan fråga och diskutera det man väntar på.
Men vi kan inte skynda på Gud.
Gud har sin plan för världen och han vet när det är rätt tidpunkt för något att hända. Vi kan inte på förhand veta vad, när eller hur Gud verkar i oss, men vi kan lita på att han finns med oss och har allt i sin hand. När man talar med andra kristna kan de ofta berätta om hur de efteråt kunnat se Guds ledning i det som skett. Hur vårt liv blir är ofta fast i så små saker att vi inte lägger märke till dem när det sker. Men när vi ser bakåt kan vi urskilja hur våra val, som vi trott var slumpmässiga, bildar ett mönster och en stig genom vårt liv. Gud har varsamt – eller ibland rätt hårdhänt, puffat oss i den riktning vi behövde ta. Det som vi räknade som ett misslyckande, var kanske Guds sätt att göra rum för något viktigare i våra liv.
De här dagarna, när vi tillsammans med lärjungarna, väntar på den Heliga Anden, får vi vara trygga i tanken på att Gud har allt i sin hand. Vi behöver inte försöka styra upp allting, vi behöver bara ge Gud lite utrymme i våra liv. Ge Gud möjlighet att ta hand om oss.
Låt oss börja med att resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.