Att vara kristen är att hela tiden leva i spänningen mellan den här världen och evigheten. Vi vet att vi inte hör till den här världen, men ändå lever vi här. Vi bär på en hemlängtan till ett hem vi inte vet något om. Vårt Fadershem i himlen väntar på oss, men ännu en tid lever vi i den här världen med alla de bekymmer och glädjeämnen vi kan känna här.
Ibland kan det vara svårt att minnas att vi inte tillhör den här världen. Vardagen är det vi känner till och allt som hör den här världen till upptar våra tankar.
Då är det viktigt att samlas, stanna upp och påminnas om Jesu ord och Gud Faderns kärlek. Påminnas om att Jesus har bett Fadern beskydda oss med sitt kraftfulla namn mot världens hat. Vi är inte utlämnade och ensamma. Vi har ett kraftigt beskydd mot ondskans illvilja. Mot den här världens bedrägliga lockelser. Att leva i den här världen är en prövning.
Men nu får jag det att låta som om livet i den här världen enbart är av ondo. Här finns också mycket gott och mycket som påminner oss om att vi är skapade av en god och älskande Gud som vill oss väl, även i den här världen.
När våren väcker naturen till liv efter en lång och kall vinter, väcks också vi till förundran och tacksamhet. Så här på vappafton samlas stora skaror för att fira vårens återkomst, även om de kanske inte direkt vänder sin tacksamhet uttryckligen till Gud. Det beror kanske mest på att vi är så dåliga på att verkligen vända oss till Gud med vår glädje och vår tacksamhet. Det är mycket lättare att ropa till Gud när vi möter motgångar och känner oss hjälplösa.
Gud vill vara en del av våra liv både i med- och motgångar. Han vill dela allt med oss. Därför kan vi, Guds barn, känna en hemlängtan till ett hem vi inte vet något om. För där finns vår far och naturligtvis vill också vi dela allt med honom och allra helst vill vi vara nära honom hela tiden.
I den här världen finns det så mycket som pockar på vår uppmärksamhet att vi ibland kan känna att vi tappat kontakten med Gud eller att Gud har vänt oss ryggen och övergett oss. Fast vi ropar till honom märker vi inte att han skulle svara oss.
Då behöver vi varandra. Vi kan hjälpas åt att upptäcka Gud och vi kan påminna varandra om de löften vi fått om att Gud aldrig överger oss. Med förbön kan vi förstärka ropet till Gud och bära varandra genom svåra tider.
Då behöver vi samlas inför Guds ansikte här i kyrkan för att ta emot de ord som ges oss i Bibeln. Det är Guds tilltal till oss, speciellt när vi inte kan känna hans närvaro på andra sätt.
Då kan vi åter finna glädjen i att vi är Guds barn som lever i hans skapelse i väntan på den dag då Jesus ska komma tillbaka och söka oss alla hem till vårt himmelska hem. I psalmerna sjunger vi om de stora verk som Gud har gjort och den förtröstan vi känner när vi ser hur våren åter en gång väcker den sovande jorden.
Det är inte lätt att vara kristen i den här världen, när vi lever i spänningen mellan här och nu och det som komma skall. Det ger livet en djupare dimension att leva med hoppet och tron på att det vi ser framför våra ögon inte är allt. Vår förtröstan är så stark att den är en vetskap om att vi en dag kommer att möta vår Herre i det himmelska hemmet. Det hjälper oss att uthärda när livet i den här världen känns övermäktigt. Den ger vår glädje ett större djup. Den ger oss en förvissning om att Gud bär oss genom allt.