Under första världskriget när tyskar, britter, fransmän och ryssar låg i skyttegravar runt omkring i Europa hände något alldeles speciellt. Det var under julen 1914 som man på västfronten lät julens budskap inspirera till en spontan vapenvila. Tyskar och britter sjöng julsånger för varandra, lät bli att skjuta på varandra och utbytte julgåvor med varandra.
Berättelserna om den här vapenvilan är legendariska och det känns smått overkligt att soldater firar jul med varandra efter att ha skjutit på varandra och sen fortsätter att kriga och skjuta igen efter julen.
Berättelserna om julfreden vid västfronten under första världskriget lyfts fram just nu för att vi åter har ett krig så nära inpå oss. Vi lever med en rädsla för att Ukraina kriget ska bli inledningen till ett nytt världskrig. Att också vi ska bli indragna i krig.
Rädslan får oss att söka fram och gripa tag i de berättelser som stärker oss och som pekar på att det finns en möjlighet till fred. Och den otroliga julfreden vid fronten är just en sådan berättelse om hopp och broderskap som vi behöver.
Jag tänker att berättelsen är ett bevis på att vi, som är systrar och bröder i Kristus, faktiskt kan lägga alla våra olikheter åt sidan om vi verkligen vill. Vi kan förenas i förundran och tillbedjan till det lilla nyfödda barnet i krubban. Vi kan sitta sida vid sida och sjunga julsånger tillsammans.
Gud är en mäktig Gud, men han kommer inte till oss med makt och härlighet, utan han kommer till oss som ett nyfött barn. Ett hjälplöst litet barn som vi behöver ta hand om. Han ger oss makten över liv och död.
Genom att komma till oss som en enkel människa, låter Gud hoppet födas inom oss. Tron, hoppet och kärleken får komma inifrån, nerifrån. Vi blir inte påtvingade någonting, utan vi bjuds in att komma med och bygga Guds rike, med våra egna gåvor och kunskaper. Ingen av oss är för enkel eller för fattig. Ingen av oss kan få fördelar av rikedom eller makt. Eftersom Gud kommit till oss som ett barn, har han satt ribban så lågt att alla kommer över den. Vi har alla blivit födda och varit spädbarn. Vi har alla varit lika Gud. Vi har alla, liksom Gud, behövt omsorg och kärlek för att växa till och bli hela människor.
Den här insikten får oss att bli ödmjuka. Att stanna upp och se oss omkring. Kanske det vi strävat efter ändå inte är värt kampen? Kanske det är just tron, hoppet och kärleken som är det allra viktigaste? Kanske kunde vi ta julfreden vid västfronten under första världskriget som modell och skaka av oss det som binder oss. Vägra hata, vägra slåss, vägra riva ner. Istället kan vi höja blicken mot våra medmänniskor och sträcka ut en hand och erbjuda fred. Guds fred.
Amen.