Jag vet nog vem som kommer till himlen jag, sa en person en gång åt mig. Jag blev alldeles paff och visste inte vad jag skulle svara. Vilken självsäkerhet, tänkte jag, och mådde lite illa. För vem av oss kan påstå något sådant? Visst kan vi ha vår uppfattning om vem som borde eller inte borde ha en given plats i himlen, men vad vet vi egentligen?
Hade det varit vadslagning på Golgata hade alla satt sina pengar på att rövarna på korsen bredvid Jesus skulle hamna i helvetet, men ändå säger Jesus åt den ena rövaren, »Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.« (Luk. 23:43).
Skulle vi ha en vadslagning idag skulle många säkert sätta sina pengar på att präster och kyrkliga ledare har sin plats i paradiset, men så hör vi om övergrepp och felsteg och så undrar vi om de kanske ändå inte hör hemma någon annanstans? Fast vad vet vi? Och vart kommer vi, du och jag?
Det finns bara en som kan döma rättvist. Bara en som verkligen känner till alla aspekter som kan väga in i domslutet. Vi vet inte vad den rätta domen är fast vi tror oss veta allt om någon annan? Vi vet knappast vad den rätta domen är ens om oss själva.
När jag läser den här evangelietexten tänker jag att det egentligen är en väldigt allmängiltig text. Den kunde platsa in i vilken religion som helst eller vilken bok om medmänsklighet som helst. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?
Vi har så lätt att tycka att vi själva är förträffliga och andra gör fel. Det är mänskligt, men något som vi skulle behöva komma bort ifrån. För varje gång vi dömer någon, med ord, med handlingar eller bara i tankarna, så dömer vi Gud, eftersom den personen är Guds skapade och älskade barn.
På samma sätt som vi vill tänka om oss att Gud älskar oss, så älskar han alla de där underliga, konstiga typerna som vi har så svårt med. Alla de där som beter sig så underligt. Alla de där som gör precis tvärt om mot vad som vi tänker är rätt och riktigt. Alla de där som tolkar bibelns ord på ett annat sätt än vi. Alla de där, som är vi.
Ingen av oss går fri från det här. Vi har alla tankar om andra människor och det finns alltid människor som inte vi förstår oss på. Men just därför säger Jesus åt oss på skarpen att inte döma och inte förklara någon skyldig.
Så kommer frågan – varför har vi då poliser, domstolar och fängelser? Om vi inte ska döma någon är väl allt det här onödigt?
Det enkla svaret är väl att vårt samhälle inte skulle fungera, utan gemensamma regler som det blir konsekvenser för om man inte följer dem. Vi är fortfarande inte där att vi alla skulle kunna leva ett så fritt och gott liv att vi inte behöver rättskipning i världen. Skulle alla verkligen kunna leva upp till de goda föresatser som Gud ger oss skulle den här världen vara paradiset.
När vi i bönen Fader vår ber ske din vilja så som i himmelen så ock på jorden så ber vi just om att Guds goda vilja ska råda över allt. Vi ber om att jorden ska bli till ett paradis där alla kan leva i harmoni och samklang. Men vi är rätt långt borta från det tillståndet ännu.
Men om vi kan hålla oss från att döma andra människors tillkortakommanden så är vi en bit på väg. Om vi kan låta andra leva på det sätt de vill, så länge det inte skadar andra, så finns det möjlighet till ett harmoniskare liv i världen.
Ge, så ska ni få. När vi delar med oss av det goda, så föds mera godhet och det kommer tillbaka till oss. Så som vi möter andra, så möter de oss. Om du har ett leende och ett vänligt ord att dela med dig, istället för spott och spe, så kommer du att märka att det goda vänder tillbaka till dig.
Ge, så ska ni få. Allt vi har, har vi fått av Guds godhet. Allt vi har, kan vi ge vidare. Jag menar inte att vi behöver ge bort allt vi äger, men alltid har vi något gott att ge. Om inte annat så ett lyssnande öra, ett leende, en kram, ett kärleksfullt ord. Gud går med oss hela tiden och vi får dela med oss av Guds godhet. Den tar aldrig slut, hur mycket vi än slösar med den. Och den vänder alltid tillbaka till oss, eftersom vi alla får dela med oss av Guds godhet till varandra.