För några dagar sedan kunde vi läsa i tidningen om en äldre man som var försvunnen. Polisen efterlyste honom och uppmanade människorna i trakten där han försvunnit att kolla sina uthus ifall mannen sökt skydd i något av dem.
Det händer sig så gott som hela tiden att människor och djur som försvunnit efterlyses. Många engagerar sig i efterspaningarna och ofta slutar efterspaningarna lyckligt när den försvunna återfinns. Både människor och djur är sociala varelser som blir saknade om de går vilse. Och den som går vilse brukar vara orolig och ledsen för att den inte kan hitta tillbaka.
Jag tror att många flera är vilse än vad vi vid första anblicken tänker oss. Jag tänker alltså inte på att de skulle ha tappat bort sig och inte hittar vägen till sitt hem eller sina nära och kära, utan om att vara existentiellt, mentalt vilse.
Vi tappar fotfästet i livet när det händer omvälvande saker. När vi flyttar hemifrån, när vi blir föräldrar, när någon dör, när barnen flyttar hemifrån, när vi förlorar jobbet, när vi blir mister en vän eller partner, vad som helst som rör om i vårt liv kan vara tillräckligt för att vi på något sätt ska tappa fotfästet och bli vilse. Då kanske vi stannar upp och frågar oss ”Vad är meningen med livet? Var det här allt? Vem är jag nu?”
Jag tror att de människor som nämns först i evangelietexten, tullindrivare och syndare var människor som på olika sätt var existentiellt vilse. Tullindrivarna var judar som arbetade för ockupationsmakten och därför var utstötta från sitt eget folk. Syndare var de som inte förmådde leva upp till alla de regler som de religiösa ledarna i sina tolkningar av Mose lag hade förskrivit sitt folk. Det var inte lätt att leva och passa in i samhällets förväntade mall på Jesu tid, och det är inte ett dugg lättare idag.
Den här veckan har vi sett nyheter från Prideveckan i Helsingfors. Där samlas många som upplever att de inte passar in i de förväntade modellerna i samhället och i kyrkan. Många av dem har fått höra likande ord som tullindrivarna och syndarna fick höra av fariséerna. Att vara udda i sitt samhälle är aldrig lätt och jag vet att det också finns Houtskärsbor som lidit och lider av att inte passa in i de förväntningar som ställs. Det har det alltid funnits, i alla samhällen, men man skulle vilja tro att det hör till en förgången tid. Men, så är det tyvärr inte. Ännu känner många fördömande blickar och får höra hårda ord för att de vill leva sitt liv på ett annorlunda sätt än andra.
De som inte passar in är vilse, men lika vilse är de som dömer andra. Jag känner ibland att det är jobbigt med människor som inte är som alla andra. De som inte håller sig inom de ramar jag med mina fördomar har satt upp. Det är ju så mycket lättare när saker och ting är svart-vita, han eller hon, vi eller de. Men livet är fullt av färger och skiftningar. Det som känns naturligt för mig, är egentligen bara en liten del av alla de skiftningar som kan och ska få finnas.
Det är ju bara mitt problem om någon annan inte passar in i mina förväntade ramar. Det är inte bort från mig om någon annan lever sitt liv på ett sätt som jag inte förstår. Men likväl, drabbas den som inte passar in i mina ramar om jag inte är aktsam på hur jag uttrycker mig och agerar.
Här kommer vi tillbaka till Jesus och fariséerna. Fariséerna var de som ville hålla fast vid de svart-vita ramarna, där det var enkelt att säga vad som var rätt och vad som var fel. Jesus bröt mot de här reglerna genom att umgås och äta med tullindrivare och syndare, med helt vanliga människor som inte passade in i samhällets och kyrkans strikta ramar för vad som är rätt och vad som är fel. Och Jesus gjorde det av medlidande och medkänsla och för att Guds rike tillhör alla, oberoende av om man passar in i en förutbestämd ram eller inte. Jesus frågar inte först vad allt du gjort innan han säger ”idag vill jag gästa ditt hus och äta med dig.” Han vet redan allting, och det hindrar inte honom. Tvärtom vet han precis vem som behöver få känna sig sedd och älskad när alla andra vänder en ryggen. Han går dit ingen annan vill gå, för han vill inte lämna någon enda av oss ensam.
Jesus har kommit för att söka reda på alla de som är vilsna och förlorade. Han kommer till alla, för vi är alla vilsna på nåt sätt utan honom. Glädjen han och vi känner när vi hittar varandra är större än man kan föreställa sig. Alla som någon gång tappat bort sitt barn, sitt djur, sin vän och hittat den igen känner igen känslan. Oron och skräcken som på ett ögonblick förvandlas till den djupaste glädje över återseendet. Det är den känslan som vi får fira idag. Gud gläds över att vi alla sitter här tillsammans med honom idag. Vi gläds över att Gud är med oss, var än vi befinner oss.