Igår kväll var det Lotto-dragning som vanligt. 10 miljoner euro stod på spel. Jag brukar ibland roa mig med att fundera på vad jag skulle göra med 10 miljoner euro. Det är en hisnande stor summa och jag kan inte ens föreställa mig att själv sätta sprätt på alla pengarna. Jag brukar tänka att om jag vann så mycket pengar skulle jag ge några miljoner till välgörande ändamål, men vad allt annat skulle mina pengar gå till? Antagligen lyxiga, onödiga saker. Så det är lika bra att jag inte vinner på lotto. Ändå kittlar tanken min fantasi. Tänk om jag var miljonär!
I liknelsen Jesus berättar finns det en rik och en fattig. En lottomiljonär som lever sitt liv i lyx och överflöd, utan en tanke på någon annans misär. En utblottad hemlös som lider och saknar allting. Kontrasten mellan de här två kan inte bli mycket större. Och kontrasten blir kvar efter döden, bara så att rollerna blir omkastade. Den fattiga får sitta bredvid Abraham och den rika hamnar i dödsriket och plågas. Det här är en obekväm berättelse som vi ogärna tänker på, för jag tror att de flesta av oss identifierar oss mera med den rika än den fattiga. Följdfrågan blir helt naturligt om det är en evighet av plågor som väntar oss efter döden?
Det är den frågan Jesus vill väcka i oss. Han vill inte att vi ska hamna på fel sida om gapet och plågas för evigt. Han vill väcka oss innan det är för sent. Jesus vill förmedla Guds förlåtande kärlek till oss, men ibland kan det behövas en lite uppskakande berättelse för att vi verkligen ska tänka efter. Om vi stannar upp och frågar oss hur vi ska undvika den rika mannens öde i dödsriket är svaret förhållandevis enkelt. Vi får vända oss till Gud i tro på Jesus. Vi låter döpa oss och håller fast vid tron. Vi ber Gud om förlåtelse när saker går på tok, så som vi gjorde i början av den här gudstjänsten med syndabekännelsens ord.
De flesta av oss är döpta som små barn. Det var inte vårt eget val, utan våra föräldrars. Men valet att hålla fast vid dopets löften och vid Jesus är vårt eget. Ett tecken är att vi väljer att gå i skriftskolan där vi lär oss mera om den tro vi är döpta till.
Att gå i skriban tänker jag är som att ställa upp en stege mot ett fönster. Kanske inte så mycket med tanke på att kunna ta sig ut ur rummet, men som en hjälp att kunna ta sig in i värmen när nattens mörker känns för stort. En vanlig stege står kanske inte kvar när man vill använda den, men stegen till Gud finns alltid där. Den stegen är byggd av kärlek och böner. För Gud är aldrig längre borta än en viskning, en suck. Allt det ni kämpade för att lära er utantill under skribatiden är pinnar på stegen till Gud. De tio budorden håller att klättra på. Fader vår är bra att ta till om stegen känns vinglig. Välsignelsens ord är en bön som ger mod att klättra vidare och det dubbla kärleksbudet är bra att hålla i när man klättrar. Trosbekännelsen är kanske de översta pinnarna på stegen när man klättrat och litar på att stegen håller.
Allt det här är oförgängliga skatter. Den kunskap ni bär inom er i form av böner, sånger och känslan av gemenskap från skribalägret är skatter som aldrig förlorar i värde. Vetskapen om att ni alla är Guds älskade barn är något som jag hoppas att ni bär med er genom hela livet.
Det liv som ligger framför er vet vi ingenting om idag och det är helt som det ska. Alla har vi planer för framtiden, men vad det blir av dem får vi se. Det är bara Gud som vet hur det blir. Det kanske blir just så som ni önskar er, men det kan också bli helt annorlunda. Många gånger fylls ett liv av både med- och motgångar. För den som är ung kan det verka märkligt att samtala med någon äldre och få höra att han eller hon är tacksamma över sitt liv. Det livet kan ha varit fullt av motgångar och besvärligheter och ändå är personen full av tacksamhet över allt som varit. Det vill jag påstå är ett tecken på en person som fäster sig mera vid de oförgängliga skatterna Gud erbjuder än vid pengar, framgång och det som världen anser vara skatter. Ett liv kan vara värdefullt och rikt, även om man inte vinner 10 miljoner på lotto. Det Jesus erbjuder oss ser inte mycket ut för världen, men det bär oss genom livets alla skiften. Det är en skatt ni fått bekanta er med i skriban. En skatt jag hoppas och tror att ni kommer att fortsätta leta efter, ta vara på och bära med er.
Konfirmander, nu när ni har klarat av skriftskolan får ni tillsammans med församlingen bekänna er kristna tro och sen kommer frågan om ni vill visa er tro i era liv. Om ni svarar ja på den frågan blir ni konfirmerade och fullvärdiga medlemmar i vår kyrka.