Den här veckan bröt krig ut i Ukraina. Jag tror vi alla har följt med nyhetsrapporteringen med bestörtning. Vi har knäppt våra händer och ropat till Gud att han ska förbarma sig och gripa in. Vi har stannat upp och funderat på frågan: om Gud är allsmäktig och god, varför tillåter han att världen är så full av ondska och lidande? Den här frågan har sysselsatt många genom tiderna och kallas för Teodicéproblemet. Den har fått många att tvivla på Guds existens och åter en gång känns det som att Gud är långt borta.
För att kunna svara på den frågan ordentligt krävs en rätt lång utläggning som jag inte ska ge mig in på idag. Jag ska ta den alldeles korta versionen. Gud skapade människan till sin avbild. En tänkande varelse med en relation till Gud och en fri vilja. I paradiset fick Adam och Eva äta av alla frukter, förutom av kunskapens träd. De kunde välja att följa Gud eller gå sin egen väg. Nyfikenheten blev för stor och de åt av den förbjudna frukten. De valde fel och det har människor genom alla tider fortsatt att göra. Vår fria vilja är egentligen mera än vi klarar av att handskas med. Vi är omgivna av frestelser och lockelser. Vi vill välja det som är gott, men våra egna intressen driver oss till val som leder fel.
När vi ser oss om i världen och i historien ser vi oändligt många människor som velat driva sina egna intressen oberoende av hur det påverkar andra. Det finns girighet och maktlystnad som driver människor att följa sina egna intressen till den grad att världen överbefolkas, krigshärjas och skövlas.
Det här känns tröstlöst och jag ser mig i spegeln och frågar mig om det här gäller även mig? Det krassa svaret är ja. Även jag vill ha mera än jag egentligen behöver. Även jag sårar andra människor och väljer allt för ofta min egen väg framom Guds väg. Likadant är det med dig.
I den första läsningen ur Jesajas bok hörde vi hur Guds folk fastade till synes, men ändå struntade i sina medmänniskor och Guds vilja. Gud vill det som är gott, men människan vill allt för ofta det som gagnar henne själv.
Så underligt som det än är, älskar Gud oss människor. Vi är skapade till Guds avbild och Gud vill att vi ska leva i evighet tillsammans med Gud. I den andra läsningen hörde vi att kärleken är tålmodig och god. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Den kärleken är Guds kärlek till oss människor. Och någonstans längs vägen insåg Gud att vi människor genom Adam och Evas val att äta av kunskapens träd är dömda till mera kunskap än vi kan hantera. Att vi människor med vår fria vilja inte alltid väljer Guds väg och att vi behöver hjälp för att hitta vår väg tillbaka till Paradiset.
Det är alltså inte Guds fel att det finns ondska i världen. Han skapade människan till sin avbild och gav henne en fri vilja. Sen gav han henne ett val och genom Adam och Eva valde vi människor allt lita mera till oss själva än till Gud. Här började det hela spåra ur ordentligt. Människor genom alla tider har gjort så mycket ont att det inte längre går att gottgöra. Hur gärna vi än vill kan vi inte längre göra oss syndfria.
Men Gud älskar oss ofattbart mycket. Gud har inte övergett människan, utan det är människan som har övergett Gud. Genom att själv bli människa ger Gud oss en väg tillbaka till honom.
I dagens evangelium hörde vi hur Jesus berättar för lärjungarna om den fasansfulla framtid som väntar honom inom kort. Lärjungarna lyssnar men förstår inte. Som så ofta vill och kan inte vi människor ta till oss ord som målar upp en fasansfull framtid. Vi som hör Jesu ord idag, vet att det blev just så som han sade. Jesus utelämnades, torterades och dog för våra synders skull. Han övervann döden och uppstod för att ge oss en väg tillbaka till Paradiset. Tron på Jesus är vår biljett till förlåtelsen och gemenskapen med Gud.
Men inte ens genom Jesu död tvingar Gud oss till någonting. Vi har fortfarande vår fria vilja. Vi kan göra som den blinda mannen och ropa Jesus, Davids son, förbarma dig över mig. När vi får frågan vad vi vill att Jesus ska göra för oss kan vi välja att vi vill få vår syn tillbaka. Valet är vårt.
I den här tiden när kriget åter en gång rasar kan jag inte låta bli att stanna upp och undra om människornas galenskap någonsin ska ta slut. Det är inte Gud som har övergett människan, utan det är människan som har övergett Gud. Jag undrar om vi behöver kriserna för att bli påminda om att söka Gud? Och jag har inga svar på mina frågor.