Den här tiden på året har de ivrigaste odlarna redan sått tomater, chili, tagetes och en del andra växter som kräver lång växtperiod. De har riggat sina extralampor så att plantorna inte ska bli allt för långa och skrangliga och de har med stor omsorg vattnat i lagom mängd. Vattnar man för lite gror det inte och vattnar man för mycket möglar fröet. De har kanske gått där och petat lite i jorden för att se efter om fröna gror och glatt sig åt det första lilla bladparet som sticker upp ovan för jordytan.
För det är spännande att odla. Man vet inte om fröet kommer att gro. Fast man gör allt i sin makt med bra jord, lämplig fuktighet och extra belysning kan det hända att fröet inte gror. Det kanske var ett dåligt frö? Eller så har odlaren missförstått vad det är som fröet behöver. En del frön behöver en köldperiod för att vakna till liv medan andra absolut inte får frysa för då förfars de.
Idag är det inte längre självklart att alla vet vad jag talar om när jag pratar om att odla. Det finns människor som är så främmande för varifrån vår mat kommer att de mer eller mindre tror att maten uppstår magiskt i butikernas hyllor. Eller åtminstone att det finns någon maskin som framställer det vi äter.
På Jesu tid var alla medvetna om hur maten kom till. Man brukade jorden, höll husdjur och fiskade. Vägen från odling och fångst till matbord var mycket kort. Därför var det enkelt för Jesus att berätta liknelsen om såningsmannen som sådde sina korn. Antagligen fnissade de som lyssnade lite för det är en ovanligt slarvig såningsman Jesus berättar om.
Såningsmannens korn faller på vägrenen, på berghällen, bland tistlarna och i den goda jorden. Alla visste vilka ställen som var dåliga ställen att så på. Men den djupare innebörden i liknelsen var inte lika lätt att förstå. Den behövde Jesus förklara för sina lärjungar. Fåglarna vid vägkanten symboliserar djävulen som plockar bort tron, berghällen symboliserar dem som inte håller fast vid tron när livet blir svårt och tistlarna symboliserar allt i livet som tar fokus från tron. Den goda jorden är de som uthålligt bär med sig tron i vått och torrt genom livet.
Den här liknelsen är speciell eftersom Jesus faktiskt berättar hur den ska förstås. Många andra likelser lämnar han öppna för tolkning men med den här behöver vi inte gissa hur han tänkte när han berättade liknelsen. Utsädet är Guds ord och marken våra hjärtan som tar emot ordet.
Här kommer ändå möjligheten att tolka texten i ett vidare perspektiv än det Jesus själv ger. Jag återvänder till Jesajas ord i första läsningen: ”så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag.”
Vi kan minnas att Johannes i sitt evangelium skriver ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.”
Det finns en hel del skrivet om Ordet. Guds ord är utsädet i liknelsen. Ordet i Jesajas text och i Johannes evangeliet är Jesus. Vi kan dra paralleller mellan utsädet och Jesus som dör och begravs. Ett frö verkar dött och myllas ner i jorden. Där verkar det vila en tid innan vi kan se det första veka bladparet komma upp. På samma sätt begravdes Jesus. Han verkade vila en liten tid innan han uppstod och gick ut ur graven. Genom döden och uppståndelsen kunde livet återvända och växa till sig mycket större än det varit förut.
Idag kan vi alla agera såningsmän och -kvinnor. Det är inte bara den som är anställd i kyrkan som får, kan och ska så Guds ord. Vi får slösa med Guds ord och vara som den slarviga såningsmannen i Jesu liknelse. Vi kan låta fröna falla på vägrenen, på berghällen, bland tistlarna och i den goda jorden. För det här är ett samarbete med Gud. Vi kanske inte ser hurdan jordmånen är där vi försöker så våra frön. Den kan se bra eller dålig ut, men bara Gud kan avgöra om fröna kan slå rot.
Inte nog med att Gud kan avgöra jordmånen, han kan förändra den. Om vi är öppna för Gud och låter honom få tillträde till våra liv kan han ploga, harva, välta och vattna våra livs jordmån så att fröna som landar i oss får fäste och växer till sig. Med tålamod och omvårdnad kan dessa små frön växa till sig till en tro stark som ett stort träd. Ett träd att luta sig mot när man inte riktigt orkar stå själv, eller vila sig under när solen gassar allt för het.