Predikan, 6 januari 2022, Houtskär

      Kommentarer inaktiverade för Predikan, 6 januari 2022, Houtskär

Vi vet inte om de österländska stjärntydarna, som den västkyrkliga traditionen namnger till Caspar, Melchior och Balthasar, var just tre till antalet eller om de var män eller kvinnor, men egentligen är det inte av så stor betydelse hur många eller vem de var. Det viktiga är just det att de sökte judarnas nyfödda kung och jag vill idag lyfta fram stjärntydarnas övertygelse, vaksamhet och deras beslutsamhet. Och det att de inte var judar.

Stjärntydarna var från ett främmande land och de hade studerat den judiska traditionens profetior och tagit fasta på att det väntades komma en konung som skulle rädda världen. De var övertygade om att det här var viktigt, riktigt viktigt. De följde med stjärnhimlen för att få en vink om när och var detta speciella skulle hända. När de fick syn på den extraordinära stjärnan packade de med sig dyra gåvor och gav sig iväg till Judaland för att hylla denna nyfödda kung. Det var ingen lätt liten veckoslutsresa de gav sig iväg på. De kom fel på vägen när de sökte upp den sittande regenten, men fick hjälp att hitta rätt. Stjärnan gick sedan före dem och visade den rätta vägen. De hittade barnet de sökte.

Egentligen är det lite märkvärdigt att det ansågs vara så viktigt att söka upp ett barn. Han var ju inte ännu kung och skulle inte bli det på många år. Och han skulle inte ens bli kung i stjärntydarnas eget land.

I dagens värld känns det som att det saknas såväl visa män som stjärnor att följa. Budskapen som haglar kring oss känns svåra att greppa och svåra att tyda. Är det ens sant det vi kan läsa, i dessa tider av manipulation, desinformation och allmän osäkerhet. Om vi liksom stjärntydarna blickar upp mot rymden är det inte alls så säkert att vi vet vad det är vi ser på. Vi ser ingen klart lysande stjärna som vandrar före oss mot världens frälsare. En vandrande stjärna är mera sannolikt en satellit eller kanske en komet.

Hur ska vi då hitta den som ska rädda världen och oss? Vågar vi ens lita på att en räddare ens ska komma – eller är det upp till oss att rädda oss själva? De här tankarna kan göra oss osäkra och ge oss en känsla av övergivenhet. I morse talade man i radion om konspirationsteorier. Vi människor har ett stort behov av att organisera det som verkar slumpmässigt och hitta förklaringar till allt som händer. För den som känner att ingenting behärskar det kaos som vi ser i vår värld blir det viktigt att hitta samband, system och syndabockar.

Om man då inte gör som stjärntydarna och studerar de gamla profetiorna och de gamla traditionernas samlade visdom kanske man glömmer bort att vår värld inte är ett kaos styrt av slumpen, utan en Skapelse som bärs upp av en kärleksfull Gud. En Gud som föddes som ett litet barn till världens räddning och som fick guld, rökelse och myrra av stjärntydare från ett främmande land.

Liksom stjärntydarna behöver vi leta efter stjärnan. Ett ljus som ger oss riktning och vägledning. Ett ljus som ger oss hopp om att mörkret inte vinner i världen. Vi behöver vara lika vidsynta som stjärntydarna som inte letade efter ljuset på jorden, utan de vände sin blick uppåt. Vi behöver vara beredda att packa våra dyrbarheter och ge oss ut på en obekväm resa för att hitta barnet som är vår räddning.

Nu menar jag inte det här ordagrant. Resan kan vara en inre resa och dyrbarheterna de erfarenheter vi bär med oss. Barnet är fortfarande det samma som i Betlehem, men när vi tar emot Jesus som ett barn ger vi relationen till Gud möjligheten att växa. Varje relation börjar försiktigt och får växa till sig. Med omsorg och engagemang kan relationen växa sig stark.

Idag när vi samlats här i kyrkan vårdar vi vår relation med Gud och jag hoppas att du kan gå hem med en känsla av att ha sett barnet i krubban. Barnet som är hoppet och ljuset för dig och för mig.