Har du någon gång tyckt att nån sak varit för liten för att besvära Gud med? Eller har du hört någon annan säga, att Gud hjälpt med något, som du tycker är en vardaglig struntsak och fnissat lite? Jag har gjort båda två.
Idag funderar jag varför vi faller för de här tankemönstren? Vad är det som får oss att tänka att vi inte kan besvära Gud, att något är för smått för Gud?
Jag tror att det är kyrkans fel. Eller så är det bara ett allmän-mänskligt problem. Vi får lära oss att Gud är helig och allsmäktig. Det är något stort och märkligt som är svårt att få grepp om och närma sig. Vi har fått lära oss att vi ska frukta Herren din Gud så inte undra på att Gud blir en upphöjd makt vi känner att vi behöver huka oss för.
Jag tror att Gud insåg det här långt före vi hade tänkt på saken. Gud vill vara en närvarande Gud som har omsorg om oss alla och har en personlig relation till oss. Det här är svårt att uppnå när man uppfattas vara upphöjd och rent av lite farlig.
Det var en av orsakerna till att Gud valde att födas som en människa. Genom Jesus får Gud en direkt och personlig relation till oss människor. Jesus blir en person vi människor har lättare att förstå oss på och ta till oss.
I berättelsen om bröllopet där vinet tagit slut är det mamma Maria som vädjar till Jesus att göra något. Det verkar som att hon har full koll på att Jesus kan göra vin av vatten. Hon ber inte på något invecklat sätt utan säger bara till Jesus ”De har inget vin”. Vi vet ju alla att mammor kan ha tonfall som betyder mycket mera än orden de säger. Och fast Jesus med sitt svar i princip ber henne dra dit pepparn växer, så säger Maria åt tjänarna att göra som han säger. Jag föreställer mig att Jesus himlar med ögonen åt Maria och suckar, inte ens Jesus säger emot sin mamma när hon använder ”det där” tonfallet. Han säger att de ska fylla stenkärlen med vatten och sen att tjänarna ska ösa upp och bära fram.
Bo Brander har en fin tolkning av situationen där han påpekar just det att Maria inte formulerar sin bön på något visst sätt, utan bara helt rättfram säger ”De har inget vin”. Hon försöker inte styra Jesus i hur han ska kunna fixa situationen, utan hon litar fullt och fast på att Jesus fixar det.
I kyrkan har vi genom århundradena lyckats krångla till sättet hur vi förväntas tala med Gud. Det finns oändligt många, färdigt formulerade böner med fantastiska tilltal till den upphöjde, allsmäktige gode Guden, men egentligen behövs inget av det här. Gud hör vår bön innan vi ens kunnat sätta ord på den. Vi får prata med Gud som med en god vän. Det är okej att sucka fram ett Jag mår skit. Eller jag behöver ett jobb. Eller som Maria, de är utan vin.
Så där på bröllopet när vinet tagit slut, gör Jesus lite motvilligt sitt första tecken. Evangelisten Johannes använder inte ordet under som så många andra utan tecken. Tecken på omsorg om familj och vänner. Tecken på gudomlig kraft. För Jesus är ingen trollkonstnär som duperar sina åskådare så att de tror sig se något som egentligen inte händer. Jesus gör sitt tecken så att bara tjänarna som fyllt på vattnet och sedan öst upp vinet förstår vad som har hänt. Men händelsen är så otrolig att berättelsen om det når även oss idag.
Vad kan vi läsa ut ur det här tecknet idag? Jesus gör 600 liter riktigt gott vin på ett bröllop. Jag tänker att vi får ta det som ett tecken på den generositet Jesus står för. Utan att vi förtjänar det, utan att vi på något sätt skulle kunna göra oss förtjänta av det, får vi ta emot Guds godhet. Gud låter min bägare flöda över – det finns så det räcker och blir över.
Det här får vi ta med oss idag. Vissheten om att Gud hör oss när vi ber – oberoende av vilka formuleringar vi väljer att använda. Vissheten om att Gud ger av sitt goda i överflöd. När vi vågar vila i den här vissheten blir livet lättare att leva och vår tacksamhet börjar flöda över. Vi ser Guds godhet i de små tingen. Det vardagliga blir heligt och det heliga blir vardagligt.
Amen.