Predikan hållen i Hitis kyrka under högmässan då jag välsignades till tjänst i Kimitoöns församling.
Evangelium Mark. 7:5-13
Fariséerna och de skriftlärda frågade Jesus: ”Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?” Han svarade: ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.” Och han sade: ”Det är just det rätta – att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni.”
Lägg ner församlingen! Lägg ner kyrkan! Eller kanske inte ändå…
Ibland undrar jag om vår evangelisk-lutherska kyrka har blivit det samma som fariséerna var på Jesu tid. En stel, toppstyrd institution med ett rigoröst regelverk där det är viktigare att sköta byråkrati och följa regler än att verkligen lära känna Gud.
Våra församlingar är ägare till en otroligt stor massa fastigheter som kräver mycket möda och stora summor pengar för att hållas i skick. Tänk om vi borde lägga ner kyrkan och sälja bort alla kyrkor och församlingshem? Tänk så mycket pengar vi skulle kunna få loss för att hjälpa fattiga och sjuka! Kanske vi borde gå tillbaka till den typ av verksamhet som de första kristna församlingarna hade? De träffades i hemmen och delade på allt. De hade inga stora kyrkor att samlas i som krävde pengar och tid för sitt underhåll. Tänk så många vi kunde nå om vi kunde satsa alla resurser på att sprida evangeliet och till att hjälpa varandra?
Nu ska vi inte förhasta oss och lägga ut kyrkan till försäljning riktigt ännu. För faktum är att vi inte behöver uppfinna hjulet på nytt. De första församlingarna som möttes i hemmen utan kyrkor och samlingssalar växte med fart och snart blev hemmen för små. Församlingarna blev tvungna att skaffa sig tak över huvudet för att kunna fortsätta sin verksamhet. Man behövde en sal där man kunde berätta om det glada budskapet, evangeliet och i samma sal kunde man hjälpa nödställda och sjuka. Församlingarna växte, man byggde kyrkor och så snurrade hjulet. Att vi idag sitter i den här kyrkan är en naturlig fortsättning på de första små församlingarnas tillväxt.
Att vår kyrka är hårt reglerad och upplevs om stel och svårstyrd beror på att vi lever i en tid och ett samhälle där det här har växt fram. För att hålla ihop en kyrka med nästan 4 miljoner medlemmar, ja, vi är nästan 4 miljoner medlemmar i kyrkan i Finland idag, så krävs det en viss apparat med lagar, byråkrati och anställda. Det här insåg man redan tidigt i kyrkans historia. Många saker kunde säkert göras smidigare, men det är något vi i kyrkan får fortsätta jobba på.
Men nog om detta. Tillbaka till det glada budskapet. Vad var det Jesus egentligen menade när han läste lusen av fariséerna? Det här är ju inte heller enda gången som Jesus blir ifrågasatt och ger svar på tal. Jesus upplevs som rebellisk när han upphäver alla de lagar och bud som judarna följt. Inte undra på det. Det är ganska irriterande att man ansträngt sig och hållit sig till alla förhållningsregler, om någon sen kommer och säger att det inte alls är nödvändigt. Eller egentligen upphävde han inte lagarna. Han skärpte dem. Han gav oss ett enda bud att följa. Jesus säger: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Vi behöver inte komma ihåg en massa olika regler och bud utan vi behöver bara älska varandra så som Jesus har älskat oss.
Att älska varandra så som Jesus älskat oss är inget litet bud. Det finns nog inget ”bara” framför det. Om vi prövar varje sak vi tänker, säger eller gör, om det är lika kärleksfullt som Jesu kärlek till oss, tar det nog inte lång stund innan vi har brutit mot Jesu bud. Det här kan ju göra en modfälld med mindre. Att veta på förhand att man inte kan lyckas hålla den enda regel som finns, kan göra att man inte ens vill försöka. Men när man är så älskad som vi alla är av Gud vågar man försöka.
Vi har ju alla sett hur små barn kämpar för att lära sig gå. De skulle aldrig ens försöka om inte se skulle se oss vuxna gå och se hur vi uppmuntrar dem till att försöka. Barnen faller många gånger innan de hittar balansen och får kläm på det där med att sätta en fot framför den andra och gå. När de lärt sig gå lär de sig snart springa. Vi får också försöka, stappla, falla, kravla oss upp igen och försöka på nytt, för Gud står där och hejar på oss. Han vill att vi ska lyckas men han älskar oss även om vi inte gör det. När vi misslyckas får vi bekänna det för Gud och be om hjälp för att våga försöka igen.
Det är här vi har friheten som är dagens tema. Att vara kristen är att veta att man är älskad för sin egen skull, oavsett hur bra eller dåligt det går i försöken att följa Jesu kärleks bud. När man är buren av en sådan otrolig, gränslös kärlek vågar man mera, än man annars skulle våga. Då vågar och vill man följa Jesu exempel. Då vill man förmedla och dela med sig av den kärlek som man själv fått.
Därför har vi en kyrka med nära 4 miljoner medlemmar i vårt land. Många kanske hänger med mest av gammal vana men jag tror att också de känner, att här i kyrkan finns något alldeles speciellt som kallar på dem. Här finns gamla fina kyrkor som vittnar om hur generationer före oss har sökt sig till Gud för att få del av den gränslösa kärleken. Här finns många som trots allt fortsätter stappla, falla och försöka igen, för att vi känner oss sedda och älskade.
Låt oss be:
Herre du visar oss frihetens väg.
Fri är blott den som kan tjäna,
den som av kärlek kan glömma sig själv,
den som fått mycket förlåtet.
Visa oss vägen, du frihetens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.
Amen