Den här gången kunde jag inte knyta min predikan till texterna utan valde att ta fasta på söndagens tema – Guds omsorg.
Var är din omsorg om oss Gud? När vi ser oss omkring i välden ser vi ett klimat som hotas av människans verksamhet. Vi ser krig och katastrofer som tvingar miljontals människor på flykt. Vi hör hur politiker basunerar ut främlingsfientlighet och populistiska budskap. Vi ser företag som går omkull och lämnat hundratals, som inte tusentals utan arbete. Vi ser familjer som splittras och barn som far illa. Vi ser så mycket nöd och lidande att vi har svårt att förstå hur Gud visar sin omsorg om oss.
Samtidigt hör vi om framsteg i miljövården och om flyktingar som får bo hos vanliga finländare. Vi läser om marscher och demonstrationer mot nazism och hat. Vi ser medmänniskor som osjälviskt ställer upp för varandra. Vi ser barn som hittar en trygg famn att krypa upp i.
Jag förstår att det är svårt att våga tro på att Gud verkligen har omsorg om oss människor. Det är mänskligt att tänka att vi måste ta vårt liv i våra egna händer för att det ska bli till någonting. Och visst behövs vår egen insats. Annars kan det gå som med mannen som drunknade i översvämningen. Låt mig berätta om den mannen.
Någon stans, för inte så länge sen hände det sig att det blev en översvämning. En gudfruktig man bodde i trakten och på hans dörr knackade polisen. De berättade att de evakuerade alla boende i området och bad honom följa med men mannen svarade: nej, Herren Gud kommer att rädda mig.
Det gick en tid och vattnet steg. Mannen tvingades förflytta sig till övre våningen för att hela nedre våningen i huset var översvämmad. Det knackade på fönstret och det var militären som kommit med en båt för att evakuera mannen men mannen svarade: nej, Herren Gud kommer att rädda mig.
Det gick en tid och vattnet steg. Mannen tvingades förflytta sig till taket på huset för nu var hela övre våningen översvämmad. En helikopter hovrade ovanför huset och en yträddare sänktes ner för att evakuera mannen men mannen svarade: nej, Herren Gud kommer att rädda mig.
Vattnet steg allt högre och till slut var mannen i vattnet. Han var ingen god simmare, så han drunknade i översvämningen. Eftersom han var en gudfruktig man tog Gud emot honom i himlen. När den gudfruktige mannen fick se Gud sade han anklagande: Gud, varför räddade du inte mig från översvämningen? Gud såg milt på mannen och svarade: jag försökte rädda dig. Jag sände polisen, militären och helikoptern, men du ville inte ta emot deras hjälp. Jag kan inte rädda den som inte vill bli räddad.
Med den här berättelsen vill jag påminna om att Gud sällan kommer i den skepnad vi förväntar oss. Vi vet inte hur Gud ser ut men vi kan känna igen hans omsorg i de hjälpande händer som sträcks ut när vi tvivlar, när vi längtar, när vi behöver hjälp för att inte drunkna i vardagens bekymmer.
Vi får också vila i tanken att Gud inte ger upp. Han ger inte upp bara för att vi inte genast tar tag i hans utsträckta hand. Gud ät tålmodig och god, kan vi läsa i Bibeln och det är en bra och enkel sammanfattning. Gud är som en far som har ett oändligt tålamod med oss när vi är som trotsiga, motsträviga barn. Ändå står Gud där och väntar på oss med sin utsträckta hand.
Att våga lita på Guds omsorg är ett stort steg ut i det okända, men när man vågat ta steget kan man uppleva att Gud verkligen bär. Många har idag svårt att våga benämna hjälpen de fått med namnet Gud. Istället pratar man gärna om hur ödet spelade in, hur universum ställer allt till rätta eller hur man själv lyckats vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag tror att Gud är samtidigt lite ledsen över att vi inte längre vill ge honom äran för den hjälp vi får och samtidigt är Gud smått road över att vi gärna tar emot hjälpen men ger Gud andra benämningar.
Tillbaka till min fråga i början. Var är din omsorg om oss Gud? Jag tror att om vi ser tillbaka på våra egna liv kan vi urskilja gånger när det inte är någon tvekan om att Gud gripit in. Det kanske upplevs som små saker men det finns kanske också gånger där vi kanske inte förstår att Gud var med oss för utan honom hade det gått så mycket värre.
Frågan ”Var är din omsorg om oss Gud?” är självisk. Den utgår från ett jag-perspektiv där vi står i centrum med samma uppfattning som den gudfruktige mannen som drunknade i väntan på att Gud skulle gripa in. Om vi inte ser att Gud verkar genom människor så kommer vi aldrig att se att Gud visat oss omsorg. Om vi inte är villiga att ta emot hjälp kan Gud inte hjälpa oss. Och det är där jag tror vi har nyckeln till världens problem. Vi människor har tagit oss rollen som våra egna gudar. Mänskligheten har i sin själviskhet och tro på sin egen tillräcklighet vänt Gud ryggen.
Låt oss vända oss till Gud och be om vägledning och hjälp. Låt oss be: Herre, hjälp oss att se din utsträckta hand och ge oss modet att fatta den även när vi inte kan förstå hur någonting ska kunna hjälpa oss. Herre förbarma dig över vår värld. Amen.