Jag vill för det mesta predika om Guds stora kärlek men när vi läser texterna idag känns det som om det finns stenar på stigen och fnurror på tråden. I första läsningen läser vi ord som ”Du har dolt ditt ansikte för oss och utelämnat oss åt våra synder.” Och hela evangeliet är mera lag än evangelium, ett glatt budskap.
Låt mig upprepa evangelietexten: Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.
Den här texten kommer i Matteusevangeliet strax efter att Jesus lärt lärjungarna bönen vi känner som Fader vår. Där ber vi om att Gud ska förlåta oss så som vi förlåter dem som står i skuld till oss. Den här lilla texten får det att låta som om hela vår frälsning hänger på vår egen förmåga att förlåta andra. Då är ju nog risken stor att det går på tok. Hur många av oss har inte råkat ut får något som vi inte kunnat eller velat förlåta? Hur många av oss har inte sagt att det han eller hon gjorde var oförlåtligt?
Men nu vill jag lyfta fram att det finns en skillnad mellan att inte vilja och inte kunna förlåta. När man inte vill förlåta kan det hända att man istället går och ruvar på hämnd. Man vill göra den andra lika illa eller värre än det man själv råkade ut för. Det här äter av ens energi och det kan hända att det förmörkar hela ens sinne så att det till slut blir det enda man kan tänka på. Det finns ingen försoning i sikte. Då blir hela livet som ett enda stort sluttande plan där det bara lutar neråt. Då behöver man få höra något radikalt som kan öppna ens ögon så att man inser på vilket väg man vandrar så att man får en chans att välja en annan väg.
Om man däremot inte kan förlåta så finns kanske ändå viljan där. Man skulle vilja lägga det förfärliga bakom sig men såret i själen känns så stort att man inte vet hur man ska kunna förbinda det och gå vidare. Då kan man be om hjälp. Ibland behövs det någon vän eller terapeut som kan få en att tänka annorlunda så att såret i själen minskar tills man är beredd att förlåta den som gjort en illa. Det bästa sättet är ändå att man ber Gud om hjälp. Man ber för sig själv att man ska kunna förlåta men man ber också för den som gjort en illa att den ska få del av Guds förlåtelse. Jag kommer att tänka på Jesu ord på korset där han säger ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” De här orden har många gånger känts som allt för stora för mig. Hur skulle jag kunna be om förlåtelse för någon som gjort mig så illa? Det skulle jag kanske inte heller kunna men risken för att råka ut för sådana grymheter som Jesus är för min egen del relativt små.
Nu är det kanske dags att se tillbaka på orden i den andra läsningen.
…och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag. — Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris.
Han som har börjar ett gott verk hos er också ska fullborda det…
…fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk.
Gud är med oss och det är han som har verkar i oss. Det är Gud själv som drar oss närmare sig. Det är han som planterat ett frö av vilja till förlåtelse i oss. Ett frö som vi får vårda och vattna så att det växer till sig och bär frukt. Den frukten får vi kalla rättfärdigheten, frukten av Jesu Kristi verk. När Jesus på korset bad Gud förlåta dem för att de inte vet vad de gör så bad han om förlåtelse för oss alla. När vi väljer att gå på Jesus väg så går vi i den förlåtelse som han har vunnit för oss på korset. När vi tror på Jesus får vi del av Guds rika omätliga nåd och förlåtelse.
Nu känns det som att jag är tillbaka vid början av den här predikan. Jag ville predika om Guds stora kärlek till oss alla och det får jag göra. Jag har försökt räta ut fnurrorna på tråden och jag har försökt visa på att man kan gå runt stenarna på stigen. Man kan till och med knuffa undan stenarna när man går på förlåtelsens väg. Vi kommer inte att komma ifrån att vi gör varandra illa i livet men vi får alltid vända oss till Gud och be om förlåtelse, både för oss själva och för andra.