Om vi hade läst hela texten om när Lasaros död skulle vi nu veta att Jesus är fullt medveten om att Lasaros är död när han kommer fram till Betanina. Han fick budet att Lasaros var sjuk, men han dröjde medvetet ett par dagar där han var, innan han vandrade till Betania. Han berättade för lärjungarna att han skulle gå till Betania för att väcka Lasaros från döden.
Det låter kallsinnigt av Jesus att medvetet låta Lasaros dö, men han gör det för att kunna göra undret att ge honom livet åter, så att alla de som ser det verkligen ska tro och förstå att han är Guds son.
När Jesus möter Marta är hon förtvivlad och ledsen på att Jesus inte kommit i tid för att bota brodern. Nu är han död och hon tänker att spelet är förlorat. Hon sörjer och saknar. Hela hennes liv har förändrats när hennes bror dog. Men ändå har hon inte förlorat sin tro på Jesus och på att Lasaros ska uppstå på den yttersta dagen. Hoppet är inte förlorat.
Maria är ännu mera upprörd än Marta och hon gråter förtvivlat. Med sina tårar och sina ord berör hon Jesus. Han gråter med henne. För sorgen och döden är något som inte lämnar ens Jesus oberörd – även om han vet att han kan uppväcka döda.
När man läser evangelietexten utan inledningen som lämnats bort i urvalet, kan man få bilden av att Jesus väcker Lasaros från döden just för att han berörs av Marias sorg och alla de närvarandes tårar. Att det här undret är ett ögonblickets infall hos Jesus. Men inledningen till berättelsen berättar för oss hur medveten Jesus är om allt som händer. Han vet vem som drabbas av döden, redan innan den sker. Men han vet också att döden inte har makt över honom.
Vi kan spegla oss i Marta och Marias reaktioner. De sörjer och de anklaga Jesus för att han inte var där när Lasaros behövde hans hjälp. När någon av våra nära och kära går bort sörjer och saknar vi och ofta frågar vi varför måste det här hända just nu. Vi vet att döden är oundviklig, men ändå – varför nu, varför så här?
Vi har kanske bett för någon som är allvarligt sjuk och ber Gud bota sjukdomen. Vi ber intensivt med förvissningen om att Jesus sagt att det vi ber om i hans namn, det ska vår Fader ge oss. Liksom Marta och Maria sänder vi bud efter Jesus. Vår vän är sjuk – kom och bota henne eller honom. Och ändå försvinner inte sjukdomen och vår kära dör. Då kan det hända att vi blir arga på Gud och på Jesus. Varför blev inte vår bön hörd? Varför är vår vän död? Vi kan känna oss misslyckade och vi sörjer både den vi förlorat och det uteblivna bönesvaret.
Det är då vi får vända oss till Marta och lyssna på hennes ord.
”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.”
Det halmstrået av hopp får vi hålla fast vid. Alla som dör i tron på Jesus kommer att uppstå på den sista dagen. Det andra halmstrået av hopp som finns är Jesu ord till rövaren på korset ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
Döden är övervunnen och döden har inte sista ordet. Jesus ger oss liv och han säger själv ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”
Det som för oss ser ut att vara oåterkalleligt och ett avsked från allting, är ett steg från det vi känner och vet ut i något okänt som vi tror och hoppas på. Ibland tänker jag mig döden på samma sätt som födelsen. Barnet lever en tid inne i sin mammas mage och när förlossningen sätter i gång är det en traumatisk upplevelse ut i något nytt som kan visa sig vara alldeles fantastiskt. Barnet vet mycket litet om vad som väntar. På samma sätt som vi inte vet vad som händer efter döden.
Jesus har lovat ta emot oss när vi lämnar jordelivet och går ur tiden. Han tar emot oss och visar oss det nya vi kommer till. Med den vissheten är det inte lika svårt att låta våra nära och kära somna in i döden. Visst saknar vi och visst sörjer vi, men vi är inte utan hopp. Vi har en tro och en visshet om att vi kommer att mötas igen.
På så sätt ger Jesus oss liv redan här under vår jordiska vandring. Han går med oss och han stöder oss när livet är tungt. Vi får luta oss mot honom och fråga: Jesus – visst tar du emot mig när jag dör? Nog får jag väl återse mina nära och kära? Och han kramar om oss, ler och säger: Kommer du med de där frågorna nu igen? Jag har ju sagt att jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”