Dagens evangelium talar om att döma, om skenhelighet och om nåd och barmhärtighet.
Fariséerna släpar fram en kvinna inför Jesus för att sätta honom på prov. De frågar honom ska de uppfylla lagen och stena kvinnan eller ska de låta bli? Förvisso talar Mose lag om att stena den som begår äktenskapsbrott, men det är en synd man inte kan göra ensam. De är egentligen inte intresserade av brottet hon anklagas för, för i så fall hade de släpat med sig båda parterna som utförde äktenskapsbrottet. Fariséernas enda mål var att på något sätt få Jesus att försäga sig så att de kunde anklaga honom för något. Jesus hade predikat nåd och barmhärtighet – men vad skulle han säga i det här fallet?
Vad skulle vi ha sagt? Idag är det mera sällan vi offentligt anklagar någon för äktenskapsbrott och kräver dödsstraff. Än mindre är det någon som blir släpad inför prästerskapet anklagad för brottet. Idag är det andra saker som är dödssynder i samhället och de som dömer gör det ofta bekvämt bakom en skärm i ett kommentarsfält. Vi kastar stenar utan att först se efter om vi sitter i ett glashus eller utan att först ta reda på om anklagelsen ens har någon grund. Det är lätt att följa med mobben och slänga stenar eller mera bensin på den digitala brasan som hotar att sluka någon i lågorna utan att tänka efter.
Efter en tid kan det hända att den anklagade bevisas oskyldig, men då är skadan redan skedd, för drevet har gått i media och på sociala medier och den anklagade får leva med skuggan av anklagelserna resten av sitt liv.
När Jesus blev tillfrågad om kvinnan som anklagades för äktenskapsbrott svarar han inte alls. Han böjer sig ner och ritar på marken. Vad är det han ritar? Det får vi aldrig veta. Frågans ställs igen – vad säger du Jesus? Då svarar han: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Med de orden bevisar han att han mycket väl känner lagens ord; ”Vittnena skall vara de första som lyfter handen för att döda honom, och sedan skall hela folket göra efter dem.” (5 Mos. 17:7). Med de orden påminner han fariséerna om att de själva är ställda under samma lag. Vi bär alla på våra synder, de syns kanske inte utåt, men de gör oss alla lika. De gör oss alla till syndare. Vem av oss är då den som ska döma och kasta första stenen?
Jesus gav inte efter för fariséernas skenheliga spel, men han förnekade inte heller synden och lagens ord. Utan att anklaga någon vände han på hela spelet och tvingade anklagarna till självrannsakan. Vem av dem var utan synd? Vem av oss är utan synd?
När vi idag möter anklagade som påstås ha gjort än det ena, än det andra, är det sällan vi kan hävda att vi vet hela bakgrunden till det skedda. Egentligen kan vi aldrig hävda det, eftersom vi själva sällan ens förstår hela kedjan av händelser som påverkar oss fram till något vi gör. Vi kan tro att vi gör något av medkänsla, med gott uppsåt eller att ändamålet helgar medlen, men det kan bli rejält fel ändå. Det är så lätt att peka finger och anklaga andra. Ibland gör vi det också för att känna oss själva bättre. Vi kan tänka ”För jag har åtminstone inte gjort som den där.” Men då står vi där vid fariséernas sida och frågar Jesus vad han säger om kvinnan som anklagas för äktenskapsbrott och vi tvingas stanna upp inför hans ord och fundera på oss själva.
När alla människorna hade gått står kvinnan kvar hos Jesus. Ingen av dem dömde henne, ingen kastade sten på kvinnan. Och Jesus säger till henne ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Han dömer henne inte, men han säger inte heller att hon är utan synd. Han väljer den barmhärtiga mellanvägen. Nåden och möjligheten till ett nytt liv.
Domens dag är inte idag. Den enda som kan döma oss rättvist är Gud och tills vi står inför honom får vi se till varandra och oss själva med barmhärtighet. Vi får upprepa Jesu ord ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” och ta dem till oss. De gäller även dig och mig.
Amen.