Skapelsen. Himmel och jord, land och hav. Allt som rör sig, växer och finns till. Allt är Guds skapelse. Så som vi ofta uppfattar det blev kronan på verket människan som Gud skapade till sin avbild. Människan som sattes att vårda och skydda skapelsen. Men så lockades de första människorna att äta av kunskapens träd och fick mera kunskap än de klarade av. De fick inte längre bo i paradiset där allting levde i harmoni och fred, utan tvingades ut i världen där det onda och de goda kämpar om makten.
Idag är det länge sedan begynnelsen och de första människorna. Men uppdraget som Gud gav människan det har vi kvar. Att vårda och skydda skapelsen. När vi ser oss omkring i världen idag kan man konstatera att vi människor nog inte riktigt varit mogna uppdraget. Länge gick det bra, medan människan levde i harmoni med naturen och inte tog mera än hon behövde.
Det var kanske när industrialismen kom som vi tappade greppet om hur man lever i harmoni med världen. Resurserna sågs som oändliga och naturen fick avstå mera och mera för att uppfylla våra mänskliga behov – eller snarare det vi trodde att vi behövde. En människas girighet är en bedräglig måttstock på vad man kan behöva.
Det här känns som en dyster historia. Från skapelsens begynnelse och paradiset till en skövlad värld som kämpar för att överleva. Hur kunde det gå så fel? Och framför allt -vad ska vi göra nu? Klimataktivisterna har redan länge kämpat för att människorna ska få upp ögonen för att klimatkrisen inte ligger i framtiden utan den är redan här. Men det är obekvämt att acceptera det och avstå från de fördelar och bekvämligheter vi redan är vana vid. Och ännu svårare är det att neka alla fattiga som nu får råd att göra det som vi i rika länder redan gjort länge. Hur ska den här stackars jorden försörja 8 miljarder människor som alla vill ha det bästa av allt?
Det säger sig självt att det inte går att leva över jordens resurser länge till. Vi måste lyssna till forskare och vetenskapsmän som ger oss direktiv för hur vi ska kunna stävja och vända den förödande utvecklingen. Det räcker inte med att knäppa sina händer och be Gud rädda oss – han har gett oss uppdraget att ta hand om skapelsen och det betyder att vi faktiskt måste dra på oss arbetshandskarna och göra någonting själva.
Sen finns det pessimister som säger att tåget har gått. Det är för sent och jorden kommer att gå under. Så det spelar ingen roll vad vi gör, för skapelsen dör i alla fall. Nu kan vi lika gärna leva loppan så länge det går.
Men den här synen kan jag inte skriva under. Så länge det finns liv, finns det hopp. Visst är trenden snabbt nedåtgående, men vi ser också tecken på att det vi gör verkligen har betydelse.
Skärgårdshavet har mått dåligt länge. Det finns ytor av bottnen som är så syrefattiga att de kallas döda. Näringsämnen har sköljts ut från städer och åkrar under långa tider och det har lett till att de blågröna algerna frodas. Havsvattnet är grumligt och de klara vikarna många minns från barndomen finns inte längre. Höuterna, blåstången, minskade kraftigt och blev mycket ovanlig.
Men, efter att vi har minskat på nersmutsningen med föroreningar, näringsämnen och skräp hör vi nya rapporter om havsängar och frodigt abborgräs. Blåstången sköljs upp på stranden igen och i många vikar ser man åter till bottnet många meter under ytan. Det verkar som att trenden har vänt. Det finns åter hopp om ett friskt och livskraftigt skärgårdshav. Samma hopp finns för hela världen, bara vi verkligen tar tag i arbetet att vända den nedåtgående trenden.
Det kan kännas hopplöst och det lilla jag gör spelar ingen roll. Men minns att för varje liten sten vi kastar i havet blir det ringar som når mycket längre än den lilla stenen. Ge inte upp och lev i övertygelsen om att när vi alla bidrar blir våra små handlingar till ett närverk som stäcker sig runt hela vår jord.
Gud har inte övergett oss och sin skapelse. Han gav oss verktygen att exploatera och smutsa ner, men samma verktyg kan vi använda för att skydda och vårda skapelsen. När det ser som mörkast ut, när allting har brunnit och det bara finns aska kvar, så kommer det att börja spira igen. Mitt i det svarta hittar vi några gröna blad och de är hoppets symbol.