Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Jesu rop ekar genom världen än i dag. Ondskan och mörkret, lidandet och döden är fortfarande närvarande i världen och i våra liv. Krig, konflikter och katastrofer, men också sjukdom, orättvisa och kriminalitet orsakar lidande och död. Både på platser långt härifrån och här i vår närhet. Oskyldiga drabbas, hånas och dödas, utan att vi kan förstå eller gripa in. Vi står som Maria och lärjungarna och ser på, mitt i det allra värsta.
Jesu död upprepas bland människor över hela jorden och vi ropar: Min Gud, min Gud, varför har du övergett oss?
Vi frågar oss många gånger varför Gud, som är god och allsmäktig, tillåter ondskan och döden att fortsätta härja bland människorna. Men jag tror vi glömmer att fråga oss själva varför vi människor låter ondskan fortsätta.
Genom Jesu död, tog Gud inte bort lidandet och döden, men han genomled det och han övervann den. Han tog del av det vi människor upplever så att vi vet att Gud går med oss när det är som tyngst. Han viker inte undan för det svåraste, utan han delar vårt lidande.
När mörkret sänker sig, förhänget brister och jorden skälver känns det som att Gud är långt borta och har vänt oss ryggen. I vår förtvivlan ropar vi: Min Gud, min Gud, varför har du övergett oss?
Men Gud har inte övergett oss. Han har gått in i mörkret, han har låtit kroppen rämna som det brustna förhänget och han skälver när döden tar emot honom.
Ingen annan kan gå in i ondskans och dödens rike för att övervinna det. Det som idag ser ut som det hopplösaste av hopplöshet, kommer att vändas till seger och kärlekens vinst.
Men ännu får vi dröja vid det svåraste, det som bara kan uttryckas med den svarta färgen. Det bottenlösa, det förtvivlade, det som får oss att brista ut i orden Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?