Tack för ditt bidrag!
Så här mitt i livet känns det som att det är många som rycker och sliter i mig, för att jag ska engagera mig än här, än där. Familjen behöver sin del, jobbet behöver sin del, vännerna behöver sin del, hushållet behöver sin del, fritidsintressena behöver sin del, min ande, själ och kropp behöver sin del, men jag undrar om jag har så där mycket att ge?
Det finns dagar då det känns som att allt löper på och att allt är som det ska, men så fort någon del behöver lite mera än vanligt, blir det lätt obalans i livet. Då kan det hända att det känns som att jag håller på att gå sönder för att det är så många som behöver mig. När jag har skalat bort allt som möjligtvis kan räknas som onödigt, är det för det mesta anden, själen och kroppen som får stå tillbaka. Jag glömmer bort att ta hand om mig själv.
När det handlar om maskiner så påpekar vi alltid att det behöver smörjas och underhållas för att maskinen ska fungera optimalt, men när det kommer till oss själva är det så lätt att tumma på underhållet och ändå förvänta sig ett gott resultat. Bilen ska besiktigas regelbundet för att den ska vara trygg att färdas med, men när har jag senast gjort en besiktning av mig själv?
Jag tror att det finns många som kan känna igen sig i mina ord. Livet är hektiskt och krävande för många av oss. Då behöver vi en oas full av kravlöshet, dit vi kan vända oss för att bara vara, andas in frid och andas ut ångest, när det känns som att väggarna håller på att falla över en. En sådan plats är kyrkan. Kyrkobyggnaden står där den stått i hundratals år och den välkomnar oss alla, utan att ställa frågor eller ställa krav.
Men ibland finns det andra människor i kyrkan som gärna vill engagera oss i församlingens verksamhet. Inget fel i det, men för en del trötta människor blir det ännu ett krav att leva upp till. Räcker det inte att jag dyker upp lite då och då och tar emot den nåd och kärlek som Gud vill ge oss alla? Ska jag behöva komma med en motprestation?
Jag tror att många som jobbar inom församlingen försöker vända in och ut på sig själva för att komma på något som lockar alla dem som är mitt i livet. Helst ska detta något fånga in dem så att de vill komma igen vecka efter vecka. Men för alla dessa stressade, trötta människor kanske det räcker att få komma sådana som de är för att få en stunds vila. De bidrar redan genom att vara döpta medlemmar som troget betalar sin kyrkoskatt, för att vi som jobbar i kyrkan ska kunna hjälpa Gud att sprida budskapet om nåd och kärlek. För att vi ska ha en kyrka att bjuda in människorna i och för att ha en slant att dela ut till dem som saknar det mesta.
Så tack, du stressade människa som fortfarande vill vara en del av kyrkan, men som inte orkar göra så mycket mera än bidra med din kyrkoskatt. Tack, du är viktig och behövd, just sådan som du är.