Jag brukar ibland säga att jag är avundsjuk på människor som kan och vet allt. Ni vet de där självuppblåsta, besserwissertyperna som kan uttala sig med självklarhet om vilket ämne som helst, eftersom de kan och vet bäst. Det måste ju va så himla skönt att kunna och veta allting! Tänk att alltid vara övertygad om sin egen förträfflighet och att självsäkert kunna slänga i väg en kommentar om vilket ämne som än behandlas.
Men förstås är det med en stor skopa ironi som jag brukar säga att jag är avundsjuk på de här människorna. Jag vet ju att ingen människa verkligen vet och kan allting och många gånger är det så att den här typens människor skyler över sin egen osäkerhet och okunskap med att vara stora i orden. Men ändå, visst kan jag tycka att det ibland skulle vara skönt att ha ens lite mera självsäkerhet och självförtroende.
Men så kommer Jesus och sopar undan allt det här med saligprisningarna. Han säger att de som är fattiga i anden, de som sörjer, de som är ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade och håller fred är saliga, lyckliga för de ska få allt de längtar efter. Han säger att den som verkligen inser sin egen litenhet och sitt behov av Guds omsorg får vara salig, lycklig.
Jesus lyfter fram hur hjälplösa vi egentligen är om vi bara litar till vår egen kraft och kunskap och att det inte är i den här världen som vi får lön för vår möda.
Det här kan vara ett mycket nedslående budskap för den som tycker att den kan och vet om inte allt, så åtminstone mycket. Plötsligt ger det inga extra poäng att vara duktig, framgångsrik eller mäktig. Och kanske ställer vi oss frågan vad det är för vits att alls försöka om det inte ger oss några förmåner i det här livet?
Men det är ju inte så att det inte skulle vara bra att vara duktig, framgångsrik eller mäktig – det handlar mera om hur vi uppfattar oss själva och vår relation till Gud. Och hur vi utnyttjar det goda vi har tillgång till i det här livet. Om vi inte gör oss uppblåsta och självtillräckliga, utan hela tiden minns att allt vi har och får och kan är en gåva från Gud, så hör vi till de saligas, de lyckligas skara. Om vi använder det vi har och får och kan till att hjälpa andra och bygga Guds rike på jorden så hör vi till de saliga, de lyckliga.
Och om vi inte är duktiga, framgångsrika eller mäktiga, så hör vi ändå till de saligas, de lyckligas skara när vi vänder oss till Gud med vår oförmåga, vår litenhet och vår maktlöshet.
I saligprisningarna omfamnar Jesus oss alla – oberoende av hurdana vi är. Han ger oss hopp och mod att leva i den här världen som är så brusten och fylld av våld, orättvis och ojämlik. Han pekar på att det om inte förr, så senast i himmelriket blir det en glädjefest där vi får allt vi någonsin kunnat drömma om. Han ger oss alltså också hopp om ett liv efter döden.
Den här dagen, alla helgons dag, påminns vi om alla nära och kära som har gått bort. Vi tänder ljus på deras gravar. Vi samlas till gudstjänst och tänder ljus för dem som gått bort under året. Vi stannar upp och blir stilla i mörkret och vid ljusen. Vi känner att det finns en linje genom tiden som skiljer oss ifrån varandra.
Och här vill jag påminna om Paulus ord till församlingen i Tessalonike när de funderade hur det ska gå med dem som dör. Han skriver ”att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp.” (1 Thess. 4:13) Paulus lyfter fram hur Jesus genom sin död och uppståndelse har räddat oss från ett evigt mörker, en evig död.
Visst tar våra liv slut här i den här världen, men det är också en tröst och ett hopp. Vi behöver inte kämpa med allt det svåra i evighet, utan vi får rikta blicken mot himmelriket. Vi som är fattiga i anden, vi som sörjer, vi som är ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade och håller fred är saliga, lyckliga och vi kommer att få vår lön i himmelriket. Där möter vi alla dem som gått ur tiden före oss.
Jesus ger oss också tillåtelse, nej han uppmanar oss att ta ut glädjen i förskott. ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.” Därför blir inte ens en dag som till stor del påminner oss om döden och saknaden till en nedstämd dag, utan vi får sträcka på oss och jubla. Ja, livet bjuder på många utmaningar, svårigheter, bedrövelser och elände, men det är inte allt. I himlen väntar glädje och Guds stora härlighet.
Och för att citera Lydia Lithell: Jag har hört om ett land utan tårar / utan sorg, utan nöd, utan strider / och där ingen av sjukdom mer lider / och en gång, tänk en gång är jag där! / Halleluja! Där fröjdas vi alla! / Halleluja! Vart tvivel försvunnit! / Aldrig mer skall jag stappla och falla / jag är framme, ja, hemma hos Gud.