En man gick till kyrkan. Han var inte van att gå dit, men något lockade honom den här söndagen. Han satte sig i bänken och gjorde sitt bästa för att följa med i gudstjänsten. Mitt i predikans mest centrala stund hörs en mobiltelefons ringsignal. Den ovana mannen hade glömt att tysta sin telefon och nu ringde den plötsligt. De andra gudstjänstbesökarna blängde på mannen och predikanten blev sur och sade något otrevligt om människor som inte kan låta telefonen vara tyst. Efter gudstjänsten var det ännu någon som påpekade för mannen att det var ohövligt att låta telefonen ringa under gudstjänsten. Mannen blev så ledsen och skärrad att han gick ut ur kyrkan och gick aldrig någonsin tillbaka.
När han lämnat kyrkan gick han in på närmsta bar. Han beställde ett stop öl för att lugna sina nerver, men hur det råkade sig gled stopet ur hans händer. De som stod närmast fick både öl stänk och glasskärvor över sig. De vände sig genast mot mannen och han hukade sig beredd på att få ovett och kanske stryk. Men människorna gjorde inget av det mannen förväntade sig. De frågade oroligt om han skadat sig när stopet föll ur hans hand. En av personalen var hastigt där med golvmoppen och torkade upp det spillda ölet och glasskärvorna. Bartendern sa så att alla hörde, att ett misstag händer så lätt och så bjöd han på ett nytt stop öl till mannen. Man kunde ofta stöta på mannen på den baren efter det här.
[Källa: https://www.youtube.com/shorts/KrHqkikL8eY]
Det här är en berättelse som finns på nätet, berättad av en datoranimerad person. Om den är sann eller inte, vet jag inte och det spelar mindre roll, men genast när jag hörde den ville jag berätta den vidare till alla andra.
För är det inte ungefär så här vi i kyrkan kan bete oss? Vi lägger så stor vikt vid att det vi sysslar med är heligt och bundet av årtusendens traditioner att vi glömmer att vara medmänskliga och inkännande. Den som aldrig varit i kyrkan förut, vet inte vad allt vi förväntar oss av varandra när vi firar gudstjänst. Visst finns det en agenda och visst kan man se hur de andra gör, men är poängen verkligen bara att göra rätt?
Den förlorade sonen, mannen som kom till kyrkan, blev inte välkomnad med öppna armar och fest, utan i stället fick han höra hur fel han gjorde. Tänk om det gått så för den förlorade sonen i Jesus berättelse? Tänk om fadern hade sagt att han fått sitt arv och inte längre hade nåt på gården att göra, när han kom hem och slösat bort sitt arv? Tänk om fadern hyllat brodern, som hela tiden stannat kvar och gjort allting rätt, med festkläder och gödkalv.
Det är så vi människor skulle vilja att berättelsen skulle vara. Den som gör rätt blir belönad och den som gör fel får stå sitt kast.
Men Guds rike fungerar inte på det sättet. Alla är välkomna, alla som vänder tillbaka och ångrar sig får förlåtelse och blir bjuda in till festen. De som har gjort rätt hela tiden får också komma till festen, men de får ingen fördel för sin lojalitet. Det här strider mot vårt mänskliga rättvisetänk. Vi frågar oss om den som gjort allt rätt också borde ha krävt ut sitt arv och satt sprätt på det. Om vi alltid får våra synder förlåtna, kan vi väl passa på och synda då? Det känns ju som att de slarviga både äter kakan och har den kvar.
Åter en gång drar vår mänskliga logik kurvorna raka. Det är inte okej att synda när man vet att det är synd. Att på flit göra illa för att sedan till synes ångra sig för att bli förlåten. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar.
Den förlorade sonen som levde loppan för sitt arv fick möta konsekvenserna av sitt handlande när det blev hungersnöd i landet. Han kom till insikt om hur dumt han hade handlat och han gick hem med förvissningen om att han knappast var välkommen, men kanske, bara kanske, skulle fadern ge honom ett jobb längst nere på den sociala rangskalan. Han tog inget för givet, men han hoppades på faderns kärlek. Med den ödmjukheten gick han hem. Det var den ödmjukheten och faderns kärlek gav honom förlåtelsen för sitt oförståndiga, slarviga, fräcka handlande.
Det här gick brodern förbi, för han var förblindad av att göra rätt. Han hade stannat kvar. Han hade tjänat fadern hela tiden. Han hade hela tiden haft allting, men nu såg han bara festkläderna och gödkalven som slaktades åt slarvern som kom hem igen. Och han kände bitterhet.
Vem är du och jag i den här berättelsen? Vem identifierar du dig med? Är det kanske så att vi ibland är slarviga och inte tänker efter innan vi gör och ibland är vi lojala som stannar kvar och tycker oss veta bättre. Och någon gång är det kanske vi som har Faderns roll i berättelsen?