Elisabet går emot konventionen när hon hävdar att barnet ska heta Johannes. Johannes betyder Gud är nådig och det är alldeles logiskt att en kvinna som varit barnlös länge och sen får en son väljer det namnet. Men det är också det namn, ängeln Gabriel sade åt Sakarias innan han blev stum, att barnet skulle ha. Om Sakarias kunnat förmedla det till sin hustru kan vi inte veta, men överens var de i alla fall om att pojken skulle ha namnet Johannes. Allt möjligt märkligt hände kring barnet och människorna runt om kring den lilla familjen förundrades. Vad skall det inte bli av detta barn?
Traditionen har också tolkat namnet Johannes, Gud är nådig, som ett förebud om att Johannes skulle förkunna Guds nåderika godhet. Han skulle komma att predika omvändelse, räddning och syndernas förlåtelse. Han talade till folket om hur fel de hade hamnat. De hade glömt bort Gud och nu sökte Gud sitt folk. Vänd om, döp er! Han som ska rädda oss kommer snart, var Johannes budskap. Många lyssnade, många blev berörda och många vände om och döpte sig. Många ville också tro att Johannes var den frälsare som man väntat på så länge, men Johannes slog ifrån sig. Nej, han var inte den man väntat på, han var bara en som förberedde Guds folk inför den stora dagen när Messias skulle komma. Han kallas ibland för den sista profeten, eftersom han predikade att Frälsaren skulle komma, precis om profeterna vi kan läsa om i Gamla testamentet.
Jag tänker att vi, idag, på många sätt lever i samma sorts tider som när Johannes verkade. Människorna har tappat kontakten med Gud och söker sin lycka på egen hand. Det gäller att skaffa sig rikedom och anseende så att det går bra för en i livet. Men det är en ytlig lycka som snabbt kan ryckas ifrån oss. Om vi bara försöker se om vårt eget hus så lämnar vi andra i sticket. Om vi roffar år oss, lämnar vi inte så mycket kvar att det räcker åt alla. Då blir det obalans och osämja och problem.
Gud söker oss igen. Vägröjarna är många, men kanske inte lika högljudda som Johannes. Alla talar om att vi behöver vända om, söka Gud och Guds rike. För Jesus sade att Guds rike finns redan här på jorden. När vi blir en del av Guds rike, vill vi bli mera lika Jesus, vill vi dela med oss så att alla kan leva ett drägligt liv.
Just den här sommaren har de här sakerna varit på agendan i politiken. Vem ska få vad och vem ska betala för allt det som spenderats tidigare. I arbetet med regeringsprogrammet har frågorna dryftats, stötts och blötts. Men på något sätt känns det som att solidariteten och viljan att ta hand om de svagaste den här gången inte varit så högt uppe på prioriteringslistan. En del åtgärder som man enats om i regeringsprogrammet känns väldigt orättvisa mot dem som redan har det sämst. Ändå säger politikerna att de vill ändra på systemet just för att stöden inte når dem som behöver dem bäst. Att stöden nu gått till smitare och latmaskar – okej, det har inte politikerna sagt rent ut, det här var mina ord, men det är den underton jag tycker mig ha uppfattat. Det kommer att bli en spännande tid framöver att se hur vår regering lever upp till sina löften och hur det ska gå för de allra svagaste. Jag hoppas och ber att diakonernas onda aningar inte ska besannas om att de som redan har des sämst kommer att få det ännu svårare.
Här tänker jag att kyrkans roll som vägröjare kommer fram. Kyrkan är den motkraft som kan ha fingret på tidens puls och lyfta sin röst för alla dem som inte längre orkar ropa själva. Kyrkan behöver åter bli profetisk i den betydelsen att vi lyfter fram orättvisor och pekar på det som inte är till allas bästa. När samhället och politiken drar i väg åt ett håll som inte liknar Guds rike behöver kyrkan sätta ner foten och stå på sig. Hit men inte längre.
Det kräver mod att vara profetisk. Johannes hade det inte så lätt i sin uppgift. Han var en udda person, i udda kläder, som talade om för folket att den väg de slagit in på ledde till fördärvet. Det är sällan sådant möts med jubel och applåder. Snarare skakar folk på huvudet och tänker tokstolle.
Då är det viktigt att ha en inre övertygelse om att det man gör och talar om är det rätta. Den inre övertygelsen är uppdraget från Gud. När Gud kallar oss att stå upp för honom, ger han oss också modet och styrkan att stå med rak rygg när det stormar omkring oss. I kyrkan kan vi stöda varandra och gemensamt hitta vår kraft hos den heliga Anden. Tillsammans vågar vi mycket mera än på egen hand. Låt oss därför börja med att resa oss och gemensamt bekänna vår kristna tro.