När jag ser ut genom fönstret ner mot stranden ser jag några barn som springer fram och tillbaka längs stigen som går mellan prästgården och stranden. Det är en grupp från dagiset som ligger i närheten som är ute och rör på sig. De rör sig regelbundet där och jag blir alltid så glad när jag ser dem.
Glad blir jag också när jag ser ortsborna vandra längs stigen. Tänk att de fortfarande vill gå den, fast den är så vardaglig för dem! Lite extra glad blir jag när jag ser främmande människor röra sig på stigen. De har antagligen hittat stigen när de tittade in i kyrkan och fått syn på broschyrerna om Meditationsstigen. Eller så har de hört talas om stigen på något annat sätt. Oberoende hur de hittat den, så blir jag glad när jag ser dem vandra där och stanna till vid sittplatserna.
Längs stigen finns bänkar där man kan sitta och se ut över havsviken. Bredvid finns en liten tavla med några rader om de olika pärlorna i Frälsarkransen och en kort bön. Alla texter finns på svenska, finska och engelska.
Meditationsstigen, som börjar och slutar i kyrkan, erbjuder en kravlös vandring och möjlighet att stilla sig och känna in Guds närvaro i naturen. Speciellt så här på försommaren är stigen som en vandring genom paradisets förgårdar där gullvivor, liljekonvaljer, violer, hundlokor, och mängder av andra blommor brer ut sig längs stigen. Redan efter några steg längs stigen kan man känna hur pulsen blir långsammare och blodtrycket sjunker. Att sätta sig på en bänk och låta tankarna flyga fritt eller föra ett samtal med Gud är att låta ande, själ och kropp få vila.
Det finns ingen statistik över hur många som utnyttjar stigen. Det finns ingen som vet vad vandrarna tänker. Det finns ingen verksamhet kopplad till stigen. Den bara finns där och bjuder på sig själv. Så märkligt i dagens värld! Och det gör mig så glad.