Den här texten om den sista måltiden före påskens händelser är en gripande berättelse som också får mig att skratta. Vi som redan vet hur det slutar kan läsa in mera i berättelsen än vad lärjungarna kunde, men låt oss för en liten stund låtsas att vi inte vet mera än lärjungarna.
Vi kommer in i berättelsen när Jesus och lärjungarna har samlats för att äta tillsammans. Där står Jesus och vill tvätta sina lärjungars fötter. Han verkar lite konstig till mods den här kvällen, men lärjungarna har vant sig vid att de inte alltid förstår vad Jesus gör eller säger.
Att tvätta gästernas fötter till middagen var ett riktigt lågstatusjobb som vanligtvis utfördes av en slav eller tjänare. Möjligtvis kunde en lärjunge tvätta sin mästares fötter, men aldrig tvärtom. Ändå tar Jesus sig an uppgiften. Han tvättar några lärjungars fötter. De är lite undrande, men motsätter sig inte. Fötterna behöver tvättas innan man äter.
Men så kommer Jesus till Simon Petrus. Den stora starka lärjungen som har lika snabbt till skratt som till ilska. Han som är högljudd och orädd. Han som vill vara lojal intill döden. Han som ser upp till Jesus som med ett barns oförställda kärlek. Han sätter sig på tvären. Han kan inte för sitt liv tänka sig att hans mästare och vän ska förödmjuka sig så mycket att han tvättar Petrus fötter.
Jesus, som älskar sina lärjungar, förklarar tålmodigt för Petrus att det här behöver göras för att Petrus ska ha gemenskap med Jesus. Då blir Petrus ivrig och vill att Jesus ska tvätta hans händer och huvud också.
Och det är den här reaktionen som får mig att skratta! Det är tvära kast när vi träffar Petrus. Han vill så väldigt mycket och han vill vara så nära Jesus som det bara går. Så han resonerar tydligen att han får ännu mera gemenskap med Jesu ju mera tvättad han blir.
Men åter en gång förklarar Jesus tålmodigt för Petrus att det behövs inte. Det räcker med fötterna.
Den här fottvätten är helt klart en symbolhandling som Jesus gör för att visa sina lärjungar två saker. Dels att han, Mästaren, har visat att han är här för att tjäna och dels att hans lärjungar och vi inte ska kunna lägga ribban högre än så här när vi tjänar varandra och andra.
Ingen av oss är viktigare, högre eller finare än någon annan. Vår Mästare, vår Gud, tjänar som den uslaste slav, för att vi ska få gemenskap med honom och med varandra.
När vi skapar hierarki och ger eller tar makt, ska vi komma ihåg att ingen av oss är förmer än någon annan. Oberoende av social status, ekonomiska tillgångar, maktpositioner eller något annat som verkar ge oss en upphöjd plats så är vi inte mera än vår Mästare, som är vår tjänare.
Ikväll firar vi att Jesus instiftade nattvarden. Vi samlas vid altaret och tar del av bröd och vin. Vi tar del av Kristi kropp och blod. Vi får gemenskap med vår Gud och med varandra. En gemenskap som går genom tid och rum.
Här i kyrkan, här vid altaret är vi alla lika. Alla lika oändligt älskade av Jesus som Petrus, med alla våra fel och brister.
Det är så trösterikt att få läsa om Petrus. Han var hetlevrad, entusiastisk och lojal, men han misslyckades också kapitalt. Han gick på vattnet, men sjönk när han insåg vad han gjorde. Hans tro räckte inte till, utan Jesus fick dra upp honom. Han lovade försvara Jesus med sitt liv, men förnekade ändå snart att han ens kände honom. Inte ens det minskade Jesu kärlek till Petrus, utan Petrus fick uppdraget att följa Jesus och ta hand om Jesu får.
När vi känner oss misslyckade och tvivlar på Guds kärlek till oss, får vi påminna oss om Petrus och Jesus. Inte ens Petrus som levde så nära med Jesus kunde fylla måttet, och ändå fick han del av nåden och kärleken från Jesus.