Vi har hört den här berättelsen många gånger, men har du tänkt på hur Symeon kunde urskilja frälsningen i Jesus till skillnad från alla andra nyfödda som hämtades till templet?
Lite senare i texten läser vi om Hanna, en gammal kvinna som tjänade Gud natt och dag i templet. Hon hade profetisk gåva och också hon kommer fram till Jesusbarnet och tackar och prisar Gud.
Det händer sig ibland att vi råkar vara på rätt plats vid just rätt tidpunkt utan att egentligen reflektera över hur det kom sig att vi var där just den gången. Men det finns också gånger då vi kan känna ett starkt behov att vara någonstans vid en viss tidpunkt. Ändå kanske vi inte kan säga var det var som ledde oss dit. Kanske var det slumpen, kanske var det Gud som ledde oss?
I ett vanligt liv finns det mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Familjen och hemmet. Jobbet och fritidssysselsättningarna. Sociala media, tevetittande och allt möjligt som vi tycker att vi måste. Vi behöver inte vara stilla en endaste sekund om vi inte vill. Det finns alltid någonting som vi kan sysselsätta oss med.
Det sägs att kreativiteten väcks när man har tråkigt. Vi behöver ge oss själva ett tomrum, en vila, en stilla stund för att komma i kontakt med vårt innersta. Och det är på samma sätt med kontakten till Gud.
Vi kan tysta Gud med livets brus så att vi inte hör honom när han försöker tala till oss. Om vi vill låta Gud leda oss behöver vi ge honom utrymme.
I textläsningen hörde vi att Helig Ande var över Symeon och ledd av Anden gick han till templet just den där dagen, den där stunden. Hanna var i templet dag och natt, men också hon kom fram till just den här lilla familjen. De lyssnade till Anden och de såg att Gud var där.
Det finns två grupper av människor som jag tror att har den största möjligheten att naturligt känna av kontakten till Gud. Det är de små barnen och de gamla. De små barnen har inte ännu blivit helt uppslukade av den här världens distraktioner och de gamla har blivit mätta på livet och deras livs tempo har blivit långsammare så att de kan flytta sitt fokus från dagens brus till den stilla tonen från evigheten.
För att vi, som är fullt uppe i livskarusellen ska hitta utrymme för Gud, behöver vi ta medvetna beslut. Vi behöver avsätta tid för stillhet och reflektion, bön och meditation. På samma sätt som vi i bästa fall äter regelbundet, motionerar regelbundet och sköter om vår hälsa regelbundet, behöver vi möta Gud regelbundet.
Att läsa Bibeln en stund varje dag kan vara ett bra sätt. Eller att gå i kyrkan på söndagarna. I gudstjänstens form finns utrymme för att lyssna in Guds röst. Det bekanta mönstret av sång, bön, textläsning, liturgi och nattvard ger oss en ryggrad för vårt liv tillsammans med Gud. Det är helt okej att tappa tråden och låta tankarna flyga, för plötsligt kan Gud tala till en när man minst anar det.
Om du är den som inte kommer så ofta till kyrkan eller just aldrig öppnar din Bibel ska du inte känna dig misslyckad för det. En stund med Gud kan lika gärna vara att stiga ur bilen på färjan och låta blicken vila på skönheten som skärgården bjuder på. Det kan vara att knäppa på radion på söndagen medan man pysslar i köket. Det kan vara att ha en app i sin telefon som ger dig ett bibelord för dagen. Det kan vara att be en aftonbön innan man somnar.
Gud är med oss överallt. Han är inte instängd i kyrkan eller Bibeln. Han når oss var vi än befinner oss och han vill tala till oss. Det enda han ber om är vår uppmärksamhet och vår tro.