Du är välkommen!
Här om dagen mötte jag en församlingsmedlem jag aldrig tidigare mött. Hen hade förlorat sin livskamrat och vårt möte handlade om jordfästningen. Vi pratade om det praktiska, om sorgen, om personen jag skulle jordfästa. Det blev några tårar och det blev några skratt.
Jag tänker ofta på alla de församlingsmedlemmar som troget betalar sin kyrkoskatt, men som jag just aldrig möter i församlingens verksamhet. Vad vet jag om dem egentligen? Vad vet de om församlingen?
Jag är förstås jävig, eftersom jag vill vara i församlingen så till den milda grad att jag lyckats bli anställd och får lön för det jag gör, men jag tänker ibland på dem som nästan aldrig kommer med – vet de hur roligt vi har det? Vet de vilken varm gemenskap som växer i församlingen? Vet de hur skönt det är att få lämna ifrån sig alla sina misslyckanden och få gå hem igen fylld av hopp och kärlek? Vet de om att de har en plats som väntar på dem?
Man så tänker jag på att jag ju inte vet något om dem. Vad längtar de efter? Har de något behov av församlingen? Kanske de försökt någon gång, men blivit besvikna? Kanske det är just jag som på något sätt gör att de inte vill vara med? Eller kanske de har en bra relation med Gud och vill inte blanda in andra människor i den?
Det är så lätt att dra förhastade slutsatser om sådant man vet mycket lite om. Det är lätt att tro att alla andra fungerar på samma sätt som en själv.
När församlingsmedlemmen jag mött för första gången skulle gå bjöd jag in till församlingens verksamhet, och hen tackade, men lovade ingenting. Det varken förväntade eller krävde jag. Jag sa bara att hen är välkommen och vi finns här om det känns så. Så enkelt är det.