Jag kände mig lite vilsen och mådde inte så bra, berättade en kvinna för mig. Så jag tänkte att det kanske skulle göra gott att gå i gudstjänsten. Men där pratade man mest om synd och jag kände mig ännu sämre efteråt. Dit går jag inte igen, sa kvinnan till mig. Jag som fick ta emot den här berättelsen heter Janette Lagerroos och bor i Nagu. Det här är den tredje och sista av mina aftonandakter på temat frälsning.
Kvinnans berättelse om att man pratar så mycket om synd i kyrkan, är inte den enda jag fått höra. Det finns flera som delar hennes erfarenhet. Och det är sant att vi pratar mycket om synd i kyrkan. Problemet är kanske att vi allt för ofta misslyckas med att förklara vad det handlar om, så att den vanliga gudstjänstbesökaren kan känna igen sig i orden och få uppleva att kärnan i budskapet är att du ändå är förlåten och älskad.
Vi känner oss sällan så syndiga. Många av oss tänker att du och jag, vi är som folk är mest, och det är väl inte att vara syndig? För synd är väl något hemskt?
Synden är allt det som skiljer oss från Gud. Allt det som skymmer sikten, pockar på vår uppmärksamhet och får oss att glömma Gud. När vi låter våra tankar, ord och handlingar fyllas till brädden av allt möjligt annat än Gud, så syndar vi. När vi inte gör rum i våra liv för att samtala och umgås med Gud, syndar vi. När vi gör våra medmänniskor illa, när vi överexploaterar jordens resurser, syndar vi.
Nu gör jag det igen, talar om synden, och det är kanske inte det vi vill höra mest. För det är obekvämt att få höra att du och jag är syndiga.
Men faktum är, att vi måste börja där. Vi är alla syndare. Och om vi inte ångrar oss, bekänner vår synd och ber om förlåtelse, kan vi inte bli förlåtna, befriade och räddade. Räddade från ondskan som försöker ta herraväldet över världen. Räddade till ett liv i gemenskap med Gud. Räddade till ett evigt liv. Få del av Guds frälsning.
Det kan hända att vi inte lyssnar längre till orden om synden, i gudstjänsten, eftersom de är något vi känner igen. Att sedan våga ta emot förlåtelsens ord och låta syndens tyngd falla till golvet kan vara skrämmande.
Det är svårt att tro. Det kan vara svårt att erkänna att också jag är en syndare, men ännu svårare att samtidigt ta emot budskapet om att också jag är oändligt älskad av Gud. Det är på något plan lätt att hålla med om att Gud älskar alla människor, men att ta emot en sådan kärleksförklaring till sig själv är omtumlande och svårt. Att tro och lita så mycket, på något vi inte helt och hållet förstår, att vi vågar lägga hela vårt liv i dess hand, är en väldig utmaning. Gud är ett mysterium som inte går att förklara helt och hållet och därför har Gud gett oss Jesus, en människa som du och jag. Jesus är vår räddning och vår väg till Gud och det eviga livet. Vi får tro på Jesus när han säger att vi är Guds älskade barn och att han kommit för att visa oss vägen till Guds rike. Det handlar inte bara om ett himmelskt hem och ett liv efter döden, utan Guds rike finns redan här, inom oss. Vi kan möta gemenskapen med Gud i gudstjänsten, men lika gärna i mötet med våra medmänniskor och i naturen. Gud kallar på oss. Vi kan höra hans röst när vi blir stilla och lyssnar till Bibelns ord, till musiken i gudstjänsten eller till vindens sus i trädkronorna.
Om du känner dig vilsen och inte mår så bra, hoppas jag att du vågar berätta det för någon, så att ni tillsammans kan leta och lyssna efter Gud.
Må Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden, välsigna dig. Amen.
Lyssna här till psalm 830 som ingick i radioandakten.