Predikan 2 oktober 2022, Houtskär

      Kommentarer inaktiverade för Predikan 2 oktober 2022, Houtskär

Vem är störst i himmelriket? Lärjungarna hoppades kanske att Jesus skulle svara: ni, mina vänner, ni är bland de största i himmelriket. För är det inte ur en känsla av otrygghet och osäkerhet som en sådan fråga kommer?

Får jag vara med i leken? Vem är ledaren, vem ska jag ställa mig in hos för att trygga min egen framtid? Vad ska jag göra för att erövra den högsta positionen? De här frågorna är väldigt vanliga i vår värld, även om vi väldigt sällan hör dem uttalas. För om man uttalar dem, hörs det att man inte är fullt så självsäker som man vill verka. Jag tror vi alla har tänkt de här frågorna någon gång. Det är så väldigt mänskligt att vilja stå på topp, bli omtyckt och uppskattad, få känna att man är något särskilt.

Och när vi umgås med de här tankarna äter de hål i oss. Hål som vi försöker lappa på de mest märkliga sätt. Om vi inte kan nå toppen med våra talanger, våra gärningar eller vad vi säger, så kanske vi slår bakut och i stället väljer att ställa till med oreda, gripa tag i den makt vi har och utnyttja den på ett illvilligt sätt. Om man inte kan vara på topp genom att bli uppskattad och omtyckt, är det kanske bättre vara avskydd än att vara bortglömd.

Den här jakten på uppskattning, berömmelse och makt ställer till med mycket oreda och lidande i vår värld. Djävulen är störtad till jorden och han viskar så gärna lögner i vårt öra, så att vi tror att vi behöver mera av allt. Att vi inte är älskade för dem vi är. Att vi måste kämpa för vår plats och att det är okej att trampa ner andra när vi gör det.

När vi följer med utvecklingen i världen idag finns det en man som är navet i mycket av det som händer. Det mesta av vad Putin sysslar med är fullständigt oförståeligt för de flesta av oss. Och att det finns så många som blint följer hans befallningar är kanske ett ännu större mysterium för oss. Men jag tror att om vi går tillbaka till mina frågor om vem som är ledaren, vem man ska ställa sig in hos för att trygga sin egen framtid och vad man ska göra för att erövra högsta positionen så ger de en gnutta förståelse för vad som sker.

Rädsla är nyckelordet. Rädsla för att inte höra till. Rädsla för att inte få vad som är mitt. Rädsla för att bli bortglömd. Den som är rädd, kan inte tänka klart, utan går i försvarsposition och attackerar därifrån. När man växt upp och levt med rädsla hela sitt liv, tror jag att det påverkar ens tankar så mycket att man inte längre själv kan urskilja rädslan. Man söker syndabockar bland andra och rättfärdigförklarar det man själv gör så effektivt att man inte ser sin egen rädsla och skuld i det man gör.

Jag vill inte skyla över och acceptera det avskyvärda Putin och andra gör, men jag kan förstå vilka drivkrafter som kan finnas bakom. På ett sätt är alla dessa så kallade stormän, för de är för det mesta män, ömkansvärda. Och jag tror att de skulle uppfatta det som den största skymfen att vi säger att vi tycker synd om dem, för då blottar vi deras innersta sårbarhet och rädslan.

Lärjungarna fick inte det svar de hoppades på av sin mästare. I stället säger Jesus att det är barnen som är störst i himmelriket. Han preciserar att vi behöver bli som barn för att komma in i himmelriket. Men hur ska vi göra det? Ska vi sätta oss ner och leka i sandlådan? Nej, vi ska se på barnen och ta efter deras öppenhet och nyfikenhet, deras glädje över det lilla och deras omedelbara kärlek. Deras förmåga att inte oroa sig för allt möjligt och deras lust att inkludera andra i det de gör. De ser inte till hudfärg, kön eller ålder, de ser människan och är nyfikna på den. De frågar ohämmat saker som vi vuxna tycker är pinsamma och de kan spontant sjunga, dansa och krama om någon.

Vi har alla varit barn, men när vi växt upp har vi fått lära oss andra sätt att närma oss livet. Vi har råkat ut för besvikelser, misslyckanden och sorger. Vi har tvingats ta ansvar och lärt oss oroa oss och planera för framtiden. Vi har mött människor som inte vill oss väl och vi vet att vi behöver skydda oss. Allt det här gör att vi inte länge är lika oskyldigt förtröstansfulla som barn är.

Men hos Gud finns hopp, förtröstan och glädje. Vi behöver inte själva bära allt. Vi får lita på att vi har änglar vid vår sida som hjälper och skyddar oss. Vi får lita på att Gud är med oss, också då när det känns som att han tiger och är långt borta. Det våld och den ondska som finns i världen kommer inte att försvinna för att vi litar på Gud, men vi får vara säkra på att Gud tar hand om oss och tar emot oss när våra dagar på jorden är slut.

Längst inne i oss finns fortfarande det lilla barnet kvar. Det barn vi har varit och fortfarande är. Guds älskade barn, som längtar till himmelriket.