Tror du på elektricitet? Vilken fånig fråga tänker du säkert nu, och svarar förmodligen klart jag gör. Men om jag frågar har du sett elektricitet, vad svarar du då? Har du sett elektricitet? Jag menar inte har du sett vad elektricitet kan göra, utan har du sett elektricitet?
Du trodde kanske att elektricitet är en förhållandevis ny uppfinning, men ”redan de gamla grekerna var och nosade på konceptet el. De upptäckte att om man gnuggade bärnsten med tyg kunde den dra till sig exempelvis hårstrån. Magiskt, men egentligen ingenting annat än statisk elektricitet. Bärnstenens grekiska namn är elektron och det är därifrån vi har fått begreppet elektricitet.
Faktum är att elektriciteten finns i oss alla och är en förutsättning för liv. Cellerna i människor, djur och växter drivs av skillnaderna mellan olika laddningar. Nervernas samspel och musklernas sammandragningar styrs av mycket små strömmar. Om man däremot råkar få ström från en elkontakt genom sig reagerar kroppen starkt med bland annat farliga muskelkramper.” (citat från https://el.se/vad-är-el)
Även om vi inte kan se elektricitet ser vi vad den gör. Vi människor har lärt oss utnyttja elektriciteten och vi har lärt oss konstruera mätinstrument och maskiner som utnyttjar elektricitet.
Om jag ställer frågan tror du på Gud? Anar jag att ditt svar inte är fullt lika självklart som på frågan om du tror på elektricitet. Kanske känner du lite som Tomas i evangelietexten, att du nog helst skulle vilja se och röra själv innan du vågar säga med säkerhet ja, jag tror.
Vi kan se vad Gud gör och vi kan förnimma honom nästan på samma sätt som vi känner statisk elektricitet som gör att håren reser sig på kroppen. Men vi har inte kunnat utveckla mätinstrument för Gud och vi kan inte bevisa Guds existens med vetenskapliga experiment. Men vi kan faktiskt inte heller motbevisa Guds existens med vetenskapliga experiment. Det finns vetenskapsmän som kommit till tro på Gud just genom sin gedigna forskning av naturen och universum. Helt enkelt för att allt är uppbyggt på ett så systematiskt sätt att det inte går att förklara med slumpen. Det allra mesta i vår natur går att spjälka upp i matematiskt regelbundna system och till och med det vi kallar slumpen utfaller med matematisk regelbundenhet. Ändå gäckar Gud oss så att vi varken kan bevisa eller motbevisa Guds existens med vetenskaplig säkerhet.
Men behövs ens vetenskaplig säkerhet? Till vetenskapens grund hör att den är osäker och kan ändra sig när nya bevis pekar åt ett nytt håll.
Idag firar vi uppståndelsens vittnen. De människor som var med och såg Jesus dö, bli begravd och sedan uppstå och leva igen. Kvinnorna hittade graven tom och Maria från Magdala mötte Jesus i trädgården, ett par av lärjungarna vandrade med Jesus till Emmaus, andra lärjungar låste in sig av rädsla, men Jesus kom till dem ändå. Jesus visar sig på olika ställen, på olika sätt för många olika människor och vi kan läsa vittnesmålen i bibeln. Ändå är det många som säger som Tomas: Jag tror inte om jag inte får se och röra själv.
En del tvivlar på att Jesus över huvud taget kan ha existerat, men det är få som ifrågasätter att det funnits romerska kejsare som Julius Ceasar och Nero. Trots att det finns betydligt färre nedteckningar om kejsarna än det finns om Jesus.
Vad är det som gör det så svårt att våga tro på Jesus och Gud? Är det för att Gud, precis som elektriciteten, finns i oss alla och är en förutsättning för liv? Är det för att det känns så främmande att våga lita på en kraft, en Gud, som vi inte kan behärska?
Att lägga sitt liv i någons hand kräver stort mod. Att lägga sitt liv i Guds hand är att kasta sig ut i något okänt och bara lita på att det bär. Men på samma sätt som ingen av oss har sett elektricitet men nog vad den kan göra har ingen av oss sett Gud men nog vad han kan göra. Bevisen finns där, rakt framför näsan på oss bara vi vågar tolka dem och tro att det verkligen är Gud som agerar.
Jesus kommer inte till oss på samma sätt i fysisk gestalt som han kom till Tomas för att låta honom se och röra vid såren, men han kommer till oss på många andra sätt. Ibland blir det ändå dolt för oss att det verkligen var Jesus som vi mötte, för han såg inte ut som vi vant oss att han ska se ut genom konsten. Vi är som Maria från Magdala som trodde att Jesus var trädgårdsvakten eller lärjungarna som vandrade med Jesus utan att inse vem han var förrän han delade kvällsmåltiden med dem. Många gånger kommer Jesus till oss i gestalten av en välbekant person som säger och gör välbekanta saker, men ibland möter vi Jesus som en främmande människa som väcker något alldeles särskilt inom oss. En känsla av en gudomlig beröring som inte går att sätta ord på. Det är då vi får minnas att Jesus säger till Tomas »Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.«