Rådet var sammankallat. Nu var det kris och något måste göras. Översteprästerna höll på att förlora greppet om sitt folk och Jesus var ett hot mot livet så som översteprästerna och fariséerna kände det. De vill inte ge upp sin makt och de ville inte att livet skulle förändras. De hade det bra så som det var och de trodde starkt på att de var Guds utvalda. Jesus rubbade balansen.
Kajafas uttalade det ödesdigra orden: ”Det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Evangelisten konstaterar i sin text att orden var en profetia och han som vet hur det gick med Jesus död förstår att orden har en större betydelse än den bokstavliga.
Men låt oss stanna kvar en stund vid den bokstavliga betydelsen. Kajafas är en rationell man. Han ser att deras värld är i gungning och han ser att den enklaste lösningen är att Jesus dör och försvinner. För han kan inte se att det kunde finnas en annan lösning, eller han vill inte se den, eftersom den lösningen innehåller risken för att översteprästerna och fariséerna förlorar sin makt och sin position i samhället.
Tänk om Jesus inte alls dödats utan blivit kvar på jorden och fått allt större följarskaror. Med största sannolikhet har översteprästerna rätt i sin analys när de säger att romarna skulle ha utrotat folket och jämnat templet med marken. Hade det varit Guds plan att Jesus skulle upprätta himmelriket på jorden den gången hade det här knappast skett utan något helt annat som vi inte ens kan föreställa oss.
Men det var inte Guds plan. Guds plan var att genom Jesus död och uppståndelse skapa ett nytt förbund mellan oss människor och Gud. Ett förbund där alla synder är förlåtna och där vi kan se fram emot ett evigt liv i gemenskap med Gud. För att den planen skulle ske behövde översteprästerna dra sitt strå till stacken och döma Jesus till döden.
Det här låter fullständigt galet när vi ser på saken med vår mänskliga logik. Kunde inte Gud i sin allmakt och storhet tänka ut en fredligare lösning? Varför behövde Jesus dö en så grotesk, plågsam död?
Mitt svar på den frågan hänger ihop med allt det lidande som finns i välden. När vi tänker på alla människor som lider på grund av sjukdom, naturkatastrofer eller andra människors ondska och girighet frågar vi varför Gud tillåter lidandet? På den frågan finns inget riktigt tillfredställande svar och när jag säger att Gud gav människan en fri vilja och det resulterade i ondskan i världen protesterar vår känsla för rättvishet. Men livet är inte rättvist och Gud griper inte in i alla situationer som leder till lidande. Skulle han göra det skulle den här världen redan vara himmelriket och paradiset och det är den inte.
För att Gud ska kunna vandra med oss i lidandet och förstå vad lidande, smärta, hopplöshet, ensamhet och uppgivenhet är behövde Jesus själv känna de känslorna i sin kropp. Bara den som själv känt de känslorna kan verkligen känna med en annan som går igenom något liknande. Det är en sanning även i relationen mellan Gud och människa.
Istället för att ropa till Gud och fråga varför tillåter du allt det hemska som händer i världen behöver vi ställa oss själva den frågan. Varför tillåter vi människor all ondska i världen? Nu kanske vi, både du och jag, skruvar på oss och frågar, nåmen, vad skulle nu lilla jag kunna göra? Underförstått att svaret är: inte just nånting. Det är en bra fråga, men inte den rätta. Vi behöver fråga oss på vilket sätt vi kan låta bli att göra det onda som vi inte vill göra, men gör ändå. Vi behöver fråga oss på vilket sätt våra goda gärningar kan sprida sig och påverka hela världen.
Men just den här stunden idag får vi ändå stanna upp inför världens lidande. Vi kan behöva tillåta oss själva att stanna upp i mörkret och se oss omkring. På samma sätt som vi gör en mörk och stilla kväll. När vi stått i mörkret en stund vänjer sig ögonen med mörkret. Om vi lyfter blicken uppåt börjar vi se hur stjärnor blinkar på himlavalvet. Vi kan urskilja Karlavagnen, lilla björn, Svanen och Cassiopeija. Vi börjar se mönster och kan njuta av stjärnljuset i mörkret även om stjärnorna är otroligt långt borta och ser väldigt små ut på vår mörka himmel så fyller de oss med en känsla av hopp. Vi kan orientera oss i mörkret med hjälp av stjärnorna.
Så samma sätt ska vi förhålla oss till det goda i världen. Även om det känns mörkt och hopplöst ska vi vända blicken uppåt och spana efter de små ljusglimtarna som vi kallar stjärnor. Vi får leta efter de bekanta stjärnformationerna och orientera oss efter dem. Vi får tända ljus och lampor i mörkret för att hjälpa de avlägsna stjärnorna att lysa upp i mörkret. Vi får hjälpa varandra att vandra i mörkret från ljuspunkt till ljuspunkt och vi får lita på att Gud går med oss. Han vet hur lidande och mörker känns. Han har inte övergett oss utan Hans ord är en lykta för våra fötter, ett ljus på vår stig. (Ps. 119:105)