Finns det en Gud, som skapade världen, har han struntat i den för länge sedan, skriver Anna-Lena Laurén i en kolumn i Hufvudstadsbladet. Hon är journalist och har nyligen varit i Ukraina för att rapportera om hur kriget drabbar människorna där. Hon skriver om det fruktansvärda som händer och hon möter människor som mist allt. Mitt i krigets vanvett, den djupa misär och tragedi som råder möter hon i en kyrka en kvinna som citerar Matteusevangeliet: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” och Laurén blir alldeles tagen. Orden träffar henne med full kraft och hon börjar gråta. Inte för att Laurén är särskilt religiös, utan för att orden är så fyllda av hopp. När allt talar för, och redan är, en katastrof pekar Bibelns ord och kyrkan ändå på hoppet.
Kyrkans roll, speciellt i krig och katastrofer, är att visa på ljuset, på hoppet om att kärleken alltid vinner i slutändan. När allt hopp verkar vara ute, finns fortfarande det kristna budskapet om att Jesus är vår Frälsare. Mitt i det bedrövliga är vi inte lämnade ensamma. Vi har en Gud som gick lidandets väg och som känt smärtan i sin egen kropp. Jesus dog, men övervann döden och uppstod.
Idag firar vi Marie bebådelsedag. Dagen då ängeln Gabriel låter Maria veta att hon är utvald av Gud för att föda Guds son. Dagen då berättelsen om Jesus, Guds son får sin början. Dagen då hoppet bokstavligen tog sin boning i en mycket ung kvinna.
Maria var en tonåring, men hon var utvald och hon skulle bära Guds son i sin kropp. Det är bara en kvinna som kan göra det. Många gånger berättas historien ur ett manligt perspektiv och det är männen som lyfts fram som de viktiga aktörerna. Men världen skulle inte finnas utan kvinnorna.
Gud skapade både mannen och kvinnan till sin avbild. Har du någon gång förundrats över hur ett barn kan likna både sin mamma och sin pappa samtidigt? Jag tror det är en av nycklarna till att förstå hur Gud kan vara både mannens och kvinnans förebild. Vi är mera lika än vi många gånger vill påskina. Könet spelar mycket mindre roll än vad vårt samhälle vill få oss att tro. Vi är människor skapade till Guds avbild.
När vi läser berättelsen om hur ärkeängeln Gabriel kommer till Maria och låter henne få veta det märkliga att hon ska bära ett barn som ska härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut. Barnet ska kallas heligt och Guds son. Maria blir förstås förskräckt över att möta en ärkeängel och förundrad över det budskap hon får höra, men hon blir inte paralyserad. Hon tänker och hon frågar, hur det ska gå till? När hon får svaret verkar hon känna sig lugn och kan säga ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”
Maria må ha varit ung, men hon var inte barnslig. Hon insåg att det inte skulle bli en enkel uppgift att bli mor till ett heligt barn. Hon var trolovad med Josef och för den som inte visste hur barnet kommit till, skulle det se ut som om Maria varit otrogen och blivit med barn med någon annan man. Det var en katastrof för en ung kvinna på Jesu tid. Men hon backade inte, för hon visste att hon var Guds utvalda och att Gud skulle ta hand om henne även om världen skulle vända henne ryggen. Hon visste att för Gud är allting möjligt, även det som vi människor tänker att är omöjligt. Mitt i kaoset var Maria fylld av hoppet och kärleken och hon visste att hon var buren av Gud.
Det är den vissheten och det hoppet som fortfarande är med oss i kyrkan. Mitt i kaoset vet vi att Gud inte har övergett oss, även om det ser ut som om han skulle ha struntat i världen för länge sen. Mitt i kriget, mitt i oron och mitt i världens förödelse ser vi glimtarna av ljuset och kärleken. En kvinna som sökt sig till en kyrka för att tända ett ljus och be med förtröstan i orden ur evangeliet, när hon känner att hon inte kan göra någonting annat motstånd mot ondskan. Hon bär på samma känsla som Maria, för Gud är allting möjligt.
Idag har vi många Marthor med oss i högmässan. Martharörelsen började som en motståndsrörelse som tog sitt namn efter Bibelns Martha som var Jesus vän. Ända sedan början har Marthorna arbetat för att utbilda kvinnor för att ge dem ett bättre liv och flera möjligheter. På så sätt har man ökat landets krisberedskap och det verkar åter vara en viktig sak att lyfta fram. Marthorna har genom tiderna stått starka tillsammans och gemenskapen är viktig. Marthorna bär på det trotsiga hoppet om att världen går att förändra. Man jobbar för en bättre värld, en vardag i taget.
Även om Marthorna inte är en uttalat kristen rörelse finns förankringen i den kristna tron. På samma sätt som Maria kunde ta emot ängelns omvälvande budskap med förtröstan, står Marthorna enade med en förvissning om att livet inte blir bättre av att oroa sig för morgondagen. Det finns en Gud som bär och hjälper när livets kaos hotar övermanna oss. I gemenskapen finns styrkan att räcka ut en hjälpande hand till den som behöver den. I gemenskapen finns styrkan att våga stå för det man tror på.
När Maria stod ensam inför ärkeängeln Gabriel, berättade han för henne om att Elisabet också väntade ett barn. Han gav henne en vink om var hon skulle kunna söka stöd och gemenskap i den märkliga situation hon nu var i. Maria och Elisabeth, senare en annan Maria och hennes syster Marta. Kvinnor som stöder varandra och hjälps åt. Det är där styrkan ligger, att verka tillsammans. I krigets kaos behöver vi varandra och styrkan av vår gemenskap. Vi behöver, liksom kvinnan i Ukraina, gå till kyrkan för att tända ett ljus och be. Gud har inte övergett oss. Han vandrar med oss mitt i lidandet och han ger oss styrka att stå upp inför en okänd framtid. Maria bar hoppet om frälsningen i sin kropp. Vi bär hoppet om vår frälsning i vår tro på Jesus Kristus. Låt oss därför resa oss för att bekänna vår gemensamma kristna tro: