När vi ser något som vi inte sett förut och inte har en färdig förklaring till, börjar vi söka svar på vad det var vi såg. Om det är något helt nytt, använder vi byggstenar av det vi känner till för att förklara det vi inte förstår. För något av det mest irriterande för oss människor är att inte förstå, inte kunna förklara vad som sker.
På Jesu tid var inte vetenskapen särskilt utvecklad jämfört med idag. Idag kan vi undersöka de allra minsta beståndsdelarna av vårt universum med elektroniska mikroskop, och vi kan med hjälp av rymdteleskop blicka långt ut mot okända galaxer. Men ändå finns det saker vi fortfarande inte kan förklara. Människokroppen är så komplex att vi inte ännu förstår allt som händer i den. Naturen är så förunderligt uppbyggd att vi bara vet en del av allt vad den kan göra. Fortfarande kan vi stå lika häpna som människorna runt omkring Jesus när han drev ut den stumma demonen. Vi har flera förklaringar att ta till än att demoner drivs ut med den ondes hjälp, men våra förklaringar kan vara lika bristfälliga som den. Det är svårt att ta in en förklaring som verkar fullständigt främmande. I många fall har vi fortfarande svårt att tänka oss att det vi ser hända skulle vara ett mirakel av Guds hand.
Den här texten ur Lukasevangeliet är en svår, men viktig text. De som ifrågasätter Jesus och säger att han driver ut demonen med den Ondes kraft var där för att söka fel hos honom. De såg att ett under skedde, och det kunde de inte förneka, men de ville inte bekräfta att Jesus var Guds son. Därför tar de till förklaringen om att det är med hjälp av Beelsebul som Jesus verkar. Men när de säger det försätter de sig själv på hal is. Det fanns nämligen andra judiska andeutdrivare och i så fall måste även de vara i den Ondes tjänst.
De som ville se ett tecken från himlen var en grupp av människor som ville hålla sig neutrala. De ville inte ta ställning till vad de sett innan de kunde få bekräftelse för det med ett tecken från himlen. Men den inställningen röjer dem. De kände otro och tvivel, de visste inte vad de skulle tro och då var det på nåt sätt mera logiskt att luta mot att det var med den Ondes makt som Jesus verkade. Det finns alltså ingen äkta neutralitet, utan bara ett tyst godkännande av det onda.
Och det här är kanske vår stora utmaning idag. Att inte försöka förklara för oss själva att vi är neutrala och inväntar vetenskapens bekräftelse av det vi sett. För idag använder vi inte ord och uttryck som Beelsebul och tecken från himlen utan vi hänvisar till vetenskapen och bevisföring. Om vi medan vi väntar på ett tecken står tysta och låter saker och ting rulla på tar vi i vår tysthet ställning för det onda.
Här är inte parallellerna till världens situation långt borta. Vi ser ondskan härja och förstöra och vi ser människor kämpa för sina liv och sin frihet. Samtidigt som jag säger det här känner jag hur jag vill protestera. Säga åt mig själv att inte använda ord som ondskan om dem som nu attackerar och driver på kriget. För de är också bara människor. Och jag tror inte att de är besatta av onda demoner. Jag tror de är rädda, förtvivlade och pressade av människor med maktbegär och förvriden uppfattning om vad som är rätt och fel.
Men då minns jag en sak en vän en gång sa. Skillnaden mellan gott och ont går inte mellan vi och de, utan rakt igenom oss själva.
Vi har ett val. För att säga det med Jesu ord: Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.
Vi kan inte intala oss själva att vi är neutrala. Vi behöver välja att stå på det godas sida, att stöda det goda, tala det goda, göra det goda.
Då kanske vi frågar oss vad vi kan göra. Det lilla jag gör – vad gör det för skillnad? Ja, det kanske ser ut som att det inte gör så stor skillnad, men då glömmer vi bort att allting består av små beståndsdelar. Din och min kropp består av ungefär 37 biljoner celler. En stickad tröja består av tusentals maskor. En miljon euro består av hundra miljoner cent. I slutändan syns det inte om vi tar bort en cell, en maska eller en cent, men om vi tar bort många eller alla så märks det rejält.
Därför behöver vi välja det goda. Lägga till en cell, en maska eller en cent för att vi på så sätt tillsammans bygger upp en kropp, en tröja eller en miljon euro. För varje liten sak vi väljer att göra är som att kasta en liten sten i havet. När den slår genom ytan bildas ringar i vattnet. De ringarna sprids och de visar på vad som hänt. De väcker en lust hos någon annan att också kasta en sten och med tiden kan förändras havsbotten och havets strömmar.
Därför ska vi välja det goda. Det goda växer när vi gör det tillsammans. När vi samlar tillsammans med Jesus står vi emot det onda. Vi skingrar ondskans makt en liten bit i gången.