Predikan, 23 januari 2022, Houtskär

Det här är en underbar berättelse om hur en officer, en icke-jude, vänder sig till Jesus med en bön om hjälp när hans tjänare ligger förlamad. Hans tro är så stark på att Jesus kan hjälpa honom att han inte ens vill att Jesus ska komma hem till honom. Han litar på att det räcker att Jesus ger en befallning om att tjänaren ska bli frisk för att det ska hända. Jesus säger inte åt officeren ”Du har dödat många och du är inte jude, jag bryr mig inte om ifall din tjänare är sjuk. Gå bort.” utan han lyssnar till mannen och tar honom på allvar. Han berömmer mannens tro och säger ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och det sker.

Men en sak blir att skava i mig när jag läser den här texten. Jag har en tendens att jämföra mig med andra och nu jämför jag mig med officeren. Tror jag lika starkt som han? Eller hade jag sagt åt Jesus ”ja, kom hem till mig och rör vid pojken så att jag får se att du gör honom frisk”. Om jag hade varit där och sagt så, hade Jesus kommit? Hade han gjort pojken frisk? Eller hade jag fått stå där med skammen brännande på mina kinder när Jesus tillrättavisat mig för min bristande tro?

Det känns jobbigt när man börjar utvärdera sin tro och jämföra den med andras. Vad är tillräckligt när det handlar om tro? Och vad vet vi egentligen om andras tro? Det händer sig när jag pratar med konfirmander att de känner sig osäkra på om det tror över huvud taget eller om de kan omfatta det kyrkan lär ut om tron. När konfirmationen närmar sig och de behöver ta sitt beslut kan det kännas riktigt jobbigt.

Tror jag tillräckligt för att låta konfirmera mig eller gör jag det bara för att det förväntas av mig? Eller för att jag vet att jag får fina gåvor vid konfirmationen?

Då brukar jag trösta den som funderar över de här frågorna att det räcker med att man vill tro. Att man vågar säga att man vill fortsätta umgås med Jesus och fortsätta undersöka den kristna tron. För när man är ungefär 15 år är det alldeles omöjligt att vara bombsäker på sin tro. Det är det i och för sig också vid 45 eller vilken ålder som helst, för den delen.

Till tron hör tvivlet. Det är okej att tvivla. Det finns gånger när man vill säga att Gud inte finns eller att man inte tror på Gud så som han beskrivs i den kristna traditionen. När man börjar tvivla kan man känna samma panik som Petrus säkert kände när han gick på vattnet, men sjönk när han såg att han gick på vattnet. Hans tro sviktade och då sjönk han. Men Jesus fanns vid hans sida och tog hans hand. På samma sätt får vi påminna oss, när vi tvivlar att det är vår tro som sviktar, inte Jesus.

En stark tro är inte något som man kan arbeta sig till, tänker jag. Lika lite som vi kan få del av nåden genom det vi gör, lika lite kan vi av egen kraft tro fullt ut på Gud och Jesus. Vi människor har fått gåvan att tänka och resonera. Vi gillar att få saker förklarade så att vi förstår dem och kan ta dem till oss genom förståndet. Men tro har väldigt lite med förstånd att göra.

När man försöker reda ut kristendomen på ett strikt logiskt sätt trasslar man in sig i en massa saker som helt enkelt inte går att förklara logiskt. Inte enligt mänsklig logik i alla fall. Hur förklarar du till exempel treenigheten, hur profeterna kunde vara så exakta i sina profetior, Marias jungfrufödsel, alla under och tecken Jesus gjorde, Jesu uppståndelse och en massa andra saker utan att i nåt skede tvingas säga det finns ingen logisk förklaring?

Så är då den kristna tron en gissningslek och berättelserna sagor? Nej, det finns olika sätt att definiera ordet tro på. Om jag säger att jag tror att bussen går klockan två så är det ett antagande. Då tror jag i betydelsen att jag inte vet om det kommer att hända. Men om jag säger att jag tror på Gud är det inte direkt ett antagande, utan kunde närmast översättas med jag litar på Gud även om jag inte kan bevisa att han finns. Tro är mera en känsla. En känsla av att lita på Gud. En känsla av att vara älskad, accepterad och buren, trots att förståndet försöker protestera

I Hebreerbrevets 11 kapitel kan vi läsa ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Och just så här är det för officeren som ber Jesus om hjälp. Han tror och han hoppas på Guds helande kraft och det ger honom visshet om att om Jesus säger att pojken ska bli frisk så kommer det att ske. På samma sätt får vi förlita oss på att Jesus går med oss genom livet. Han finns där för oss som han fanns där för Petrus när han började sjunka. Vi behöver bara sträcka ut handen och be Jesus greppa den. Jesus väcker tron i oss när vi inte själva klarar av att göra det.