God kväll, mitt namn är Janette Lagerroos och jag bor i Nagu. Det här är den andra aftonandakten i raden av tre. Temat för andakterna är förväntningar. I den förra andakten funderade jag kring de förväntningar som samhället verkar ställa på vårt julfirande. Idag funderar jag kring de förväntningar som vi ställer på oss själva och våra närmaste. I slutet av den här andakten hör vi Sissel Kykjebø och Tommy Körberg sjunga Julen är här.
Jag älskar att baka, göra julgodis, pyssla och pynta inför julen. Stearinljusen brinner och julmusiken fyller hela rummet medan jag pysslar. Jag ser framför mig en vit jul med hela stora tjocka släkten samlad där alla njuter av gemenskapen och allt det goda tillsammans.
Samtidigt gillar jag jättemycket att resa bort vid julen för att bo på hotell och inte behöva lyfta ett finger för att åstadkomma allt det där jag nyss sa att jag älskar att göra. Den här paradoxen beror kanske på att mina förväntningar är rätt orealistiska. Jag orkar egentligen inte göra fullt så mycket som jag skulle vilja inför julen. Och skulle jag verkligen göra det, så är det ju någon som ska äta upp alltihopa också! Stora tjocka släkten – tja, den firar kanske inte så ofta tillsammans som jag drömmer om. Och om hela släkten samlas blir det kanske ändå inte så gemytligt och trivsamt som jag förväntat mig. Så då är det kanske bättre att förekomma en möjlig besvikelse genom att inte alls försöka uppfylla mina orealistiska förväntningar? Dessutom stämmer inte mina förväntningar nödvändigtvis överens med mina nära och käras förväntningar.
Jag tror att vi alla dränks av förväntningar, både våra egna och andras. När det blir för mycket, kan det bli svårt att stanna upp och fråga sig vilka förväntningar som verkligen är viktiga. Vilka förväntningar känns som olustiga krav och vilka förväntningar fyller mig med glädje och tillförsikt? Vilka förväntningar är jag beredd att strunta i, även om någon annan kan bli besviken? Vilka förväntningar vill jag helhjärtat försöka uppfylla?
Jag är rätt så övertygad om att det sist och slutligen behövs väldigt lite. Väldigt lite av det materiella, men gärna väldigt mycket av gemenskap, omtanke, värme och kärlek. En lyckad jul behöver ungefär samma saker som det lilla nyfödda barnet som ligger i krubban. Värme, omsorg och lite mat.
Och det är kanske här det knepiga ligger. Att visa varandra värme och omsorg, även när det betyder att avstå och låta andra göra det som känns bäst för dem. För en del av oss känns julen komplett först när vi har alla våra nära och kära runt omkring oss, medan det för en del känns som ett gatlopp att försöka hinna träffa alla nära och kära under en kort julhelg.
Åter en gång slås jag av tanken på varför just julen är så drabbad av orealistiska förväntningar. I en diskussion var den en bekant som undrade varför alla förväntas vara såta vänner och kärleksfulla just under julen, när samma personer i vanliga fall inte kan tåla varandra och vistas i samma rum? Varför verkar vi tro att nån typ av julens magi ska förvandla våra spruckna liv till något som mest påminner om en Disneyfilm?
Kanske vi skulle behöva påminna varandra om att julens under inte handlar om att genom ett trollslag göra allting perfekt, utan att julens under är att Gud låter sig födas som ett litet barn in i vår bristfälliga värld. Det allra största som kan hända har redan hänt. Vi får varje jul påminna oss själva om att Gud behöver oss och vi behöver Gud. Den omsorg Maria och Josef visade Jesusbarnet får vi föra vidare genom vår omsorg om våra medmänniskor.
Det blir jul i år också, oberoende av om våra förväntningar uppfylls eller inte, bara vi är villiga att ta emot Jesusbarnet som räcks åt oss att hålla i famn.
Må Gud Fader välsigna dig och bevara dig till en god natts sömn och en fröjdefull jultid. Amen.