Jag närmar mig färjestranden. Jag låter bilen rulla sakta ner för backen mot färjfästet och jag blir glad över att få köra direkt ombord. Jag har varit några dagar på fastlandet och nu är jag på väg hem. När färjan lägger ut stiger jag ur bilen och ställer mig vid relingen. Jag drar ett djupt andetag och känner hur den salta havsluften fyller mina lungor. Jag har kommit hem.
Jag heter Janette Lagerroos och bor i Nagu. Här i Andrum ska jag berätta för dig hur viktigt vattnet är för mig.
Mitt hem ligger i den åboländska skärgården, en arkipelag med tusentals öar som skiljs åt och binds samman av vatten. För hundra år sedan var det havet som var vägen för dem som bodde här. Då var skärgården en central del av den viktiga handelsleden mellan Åbo, Mariehamn och Stockholm. Respekten för havet var stor, för havet både gav och tog liv. Idag är havet inte längre riktigt lika livsviktigt för befolkningen i skärgården. Det finns vägar över öarna och levebrödet kan man skaffa på andra sätt än förr. Ändå är närheten till havet livsviktigt för den som bor i skärgården. Vi kan skämta och säga att vi har vatten i knäna och vågor i håret, men vi kan kanske inte förklara hur stor plats havet har i våra hjärtan. Själv brukar jag hävda att jag inte är en riktigt riktig skäribo för jag kan åka bil ända hem till trappan. För mig är en äkta skäribo den som måste åka båt för att ta sig hem. Och ändå, där på färjan på väg hem, när jag girigt fyller lungorna med havsluft, så vet jag att jag knappast kunde leva utan närheten till havet.
Havet är alltid det samma och ändå aldrig sig likt. Man tröttnar aldrig på att se på havet. En dag ligger det blankt som en spegel, en annan piskar vågorna i rytande storm. Himlen speglar sig i havet och ur djupet kastas bortglömda skatter upp. Havet är mäktigt och märkligt. Det pulserar och lever, det ger och tar liv.
För mig är havet en bild av Gud. Gud är märklig och mäktig, skrämmande, omfamnande, tröstande, kärleksfull och befriande. Att sitta på stranden vid det oändliga havet ger mig en känsla av att sitta bredvid Gud. Evigheten är alltid mycket påtaglig i närheten av både Gud och havet. Gud beskrivs på många olika sätt, för Gud har så många egenskaper att de är svåra att fånga i ord. Olika människor upplever Gud på olika sätt och i olika livssituationer ter sig Gud olika för oss. Likadant är det med havet. Det som för någon är en stor skrämmande vattenmassa, är för någon annan det som bär i livet. För någon betyder havet en kärleksfull omfamning, medan någon annan inte för sitt liv kan tänka sig att försöka simma ut i vågorna.
Men havet är inte lika oändligt som Gud. Det behöver vår omvårdnad. Vi som lever nära vattnet har sett hur Östersjön förändrats. Algblomningarna som nu är varje sommars plåga hade jag aldrig hört talas om för 30 år sedan. De många tångruskorna som jag avskydde som barn har idag blivit till ovanliga gäster man gläds över att se. Flundrorna som fiskades och röktes i mängd och massor i min barndom är dyrbara rariteter idag. Ändå har vi under de senaste åren sett att havet åter mår lite, lite bättre. Det finns hopp. Alla som rör sig på havet är medvetna om att vi behöver ta hand om havet och inte skräpa ner.
Jag liknar havet vid Gud, men jag är fullt medveten om att det liksom jag är en del av Guds skapelse. Skapelsen som vi har ansvar för och som vi behöver vårda. Den här våren och sommaren ber jag dig tänka lite extra på havet. Ta hand om det och var varsam med det så att vi kan fortsätta njuta av de spegelblanka fjärdarna och stormens rytande vågsvall.
[ Spegling med Barbara Helsignius ]
Det här var Andrum med mig Janette Lagerroos. Ha en välsignad dag.