En kyrkråtta bjuder in
I min handväska bor en liten, busig råtta. Vi träffades för fem år sedan i Korpo kyrka och rätt snart flyttade han in i väskan. Han hänger med på det mesta jag gör. Han har varit med till Taizé, Jerusalem och USA, till Hitis, Helsingfors och Houtskär. Jag tar bilder av våra upptåg tillsammans och lägger upp dem på Instagram. Ibland faller han ur väskan eller glöms kvar någonstans, vilket leder till att jag desperat söker efter min lilla råtta, Kyrkråttan. Till Instagram-följarnas stora nöje.
Egentligen är Kyrkråttan en liten IKEA-mus som jag inhandlade snart efter mötet med den ursprungliga i kyrkan och bilderna jag tar min egna lilla lek som kommit att uppskattas av många. För det mesta har bilderna något med mitt jobb eller kyrkan att göra, men ofta är det mest bara bus.
Denna lilla maskot, Kyrkråttan, har under åren kommit att leva sitt eget liv. Han har blivit en personlighet som roar och berör. Genom honom kan jag föra livet i församlingen och kyrkan närmare alla dem som vanligtvis inte är särskilt intresserade av vad som försiggår i de kyrkliga kretsarna. Genom lekfullhet kan jag smyga in allvaret.
Det började som en rolig grej, att lägga ut bilder på en av de tre kyrkråttorna som bor i Korpo kyrka. Och Korpo kyrka är inte ensam om att ha kyrkråttor. Det finns otaliga kyrkor som inhandlat en hög IKEA-möss och placerat ut dem i kyrksalen. Det här är ett lekfullt sätt att låta barn och vuxna bekanta sig med kyrkorummet. Ibland finns det en broschyr eller en karta som berättar om vad allt man kan se i kyrkan just där de små råttorna gömmer sig. Under sommaren kan det vara ett nöje att besöka de öppna kyrkorna och leta kyrkråttor. Gratis underhållning och religionslektion i ett!
Någon kanske tycker att det är här ett förskräckligt sätt att vanhedra kyrkan, men jag vill påstå att det är ett lätt och positivt sätt att sänka tröskeln och väcka nyfikenhet. För det som vi upplever som trevligt och som väcker vår nyfikenhet, vill vi vanligtvis ha mera av. Vi människor har en benägenhet att gilla den lätta vägen. Men vägen in i aktivt församlingsliv är inte alltid lätt. Har man ingen församlingserfarenhet från förr kan tröskeln kännas högre än själva kyrkobyggnaden. Då är det bra om någon sänker tröskeln och visar att vägen inte behöver vara varken smal eller tråkig. Genom leken kan vi få de första samtalsämnena och snart kanske vi diskuterar livets stora frågor. Då vi vandrar vägen tillsammans får vi njuta av gemenskapen, samhörigheten, djupa dalar och höga höjder och ibland en borttappad Kyrkråtta.