Den här korta texten är en del av bergspredikan. Det vi kallar bergspredikan är när Jesus sitter på ett berg och undervisar sina lärjungar och många andra människor. Hela texten känns som om Jesus, eller kanske det är författaren Matteus, har försökt klämma ihop så många visdomar man bara kan i en möjligast kort text. Det börjar med saligprisningarna och sen fortsätter det med korta liknelser och visdomsord. Här återfinner vi också Fader vår-bönen. Och mot slutet av bergspredikan kommer varningens ord om att allt som ser bra ut inte är det. Och Jesus säger ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”
För två tusen år sedan var det verkligen en smal väg Jesus stakade ut. Det var inte särskilt många som fann den, även om vi läser om att tusentals människor följde honom. Det som idag kallas för den kristna kyrkan med ett par miljarder troende var i början en liten sekt som avvek från den judiska traditionen. Men idag, stämmer det fortfarande att vägen är smal? Är den inte ganska bred och väl upptrampad efter att dessa två miljarder människor gått den? Så kunde man kanske tycka men på nåt märkligt sätt är den här vägen fortfarande lika smal och porten lika trång.
För porten och vägen finns på ett personligt plan. Vi behöver alla ta ett eget beslut att gå in genom porten. Vi behöver alla fortsätta att kämpa med att hållas på den smala vägen. För det Jesus ber av oss faller sig inte alltid helt naturligt för oss människor.
Vi omges av frestelser och lockelser. Att följa den breda vägen ger omedelbara fördelar och belöningar, men det finns inget i slutet av vägen att se fram emot. På den breda vägen slösar vi bort allt längs vägen. Vi äter upp all mat och mer där till, vi lägger pengar på hög och vi slösar bort dem på allt möjligt som är trevligt i stunden. Den breda vägen låter oss vältra oss i egoism och personliga fördelar.
Men den smala vägen – är den hemsk och tråkig och krävande då? Vill vi alls välja den vägen?
Jag vågar påstå att den varken är hemsk eller tråkig, men krävande är den på sitt sätt. Speciellt om man vant sig med den breda vägens bekvämlighet. Att vandra den smala vägen utmanar oss att söka sanningen, Guds sanning. Den utmanar oss att ta ansvar för oss själva, för varandra och för hela skapelsen. Den utmanar oss att följa Guds kärleksbud. ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Som du hör är det en veritabel balansgång att vandra den smala vägen. Att balansera så att du älskar Gud, din nästa och dig själv är krävande. Du kan inte bara fokusera på en sak i gången, du har tre punkter att hålla i fokus.
Jag vet inte om du har försökt gå på lina någon gång men jag minns att jag har försökt som yngre. Det är svårt. Du behöver hålla blicken rakt fram, men samtidigt hålla balansen åt båda sidorna. Jag tänker att vandringen på den smala vägen är lite likadan. Du behöver hålla blicken på Gud, han som vandrar rakt framför dig. Om du hela tiden håller blicken på Gud vet du att du är på rätt väg. Du följer sanningen och du rör dig framåt mot målet. Balanspunkterna på sidorna är din nästa och dig själv. När kärleken är i balans håller också du balansen. Om du lägger all din kraft på att ta hand om din nästa utarmar du dig själv och balansen lider så att du riskerar falla av den smala vägen, linan du balanserar på. Om du lägger allt fokus på dig själv händer samma sak. Balansen lider och du riskerar falla.
Nu låter det här så utmanande att man kanske tänker att det är lika bra att strunta i den trånga porten. Men då ska jag avslöja att det finns ett litet knep för att göra vandringen lite lättare.
Att vandra tillsammans med andra. För när vi går tillsammans kan vi turas om att hålla blicken framåt och åt sidorna. När någon svajar till kan vi greppa tag i vår vän och ge hen stöd. Någon har kanske vandrat länge och känner till groparna på vägen och kan guida dem som är mera nya på vandringen. Medan den som är ny kan dela med sig av sin motivation och kraft. Någon har bättre balanssinne än någon annan och någon är längre och kan se hur vägen ser ut en bit fram. Alla vandrare har något att bidra med för att vandringen tillsammans ska bli så säker, så balanserad och så uthållig som den kan bli.
De här vandrarna kallar vi församling. I församlingsgemenskapen bär vi upp varandra i bön och handling. I församlingsgemenskapen vandrar vi genom livet tillsammans. Och när vi har balans i vår vandring ger Gud oss av allt det goda vi behöver. Vi behöver inte sakna den breda vägens flyktiga lyx och flärd, utan vi har ett gott liv i gemenskap, med allt vad vi behöver. Varken mer eller mindre.
Så för att ikväll åter fokusera på sanningen och hålla ögonen på Gud får vi resa oss och tillsammans bekänna vår kyrkas kristna tro.