Den här liknelsen är en av de mest välkända av Jesu liknelser. Vi har hört den många gånger och vi har fått lära oss att glädjas med den slösaktiga sonen som blir välkomnad hem när han återvänder. Vi har fått lära oss att fadern i berättelsen är som Gud Fadern själv, som slaktar gödkalven och gläds över varje borttappad kristen som återvänder till Guds rike. Vi har fått lära oss att vi ska identifiera oss med den slösaktiga sonen, för att vi alla är syndare som gjort fel och som behöver vår Faders förlåtelse.
Gott och väl så, för det är onekligen en av poängerna med liknelsen, men så läste jag för några veckor sen Kyrkpressen och Sofia Torvalds kolumn om den här liknelsen. Jag blev lite paff, för hon tog upp en aspekt som på nåt sätt gått mig förbi, eftersom jag identifierat mig med den förlorade sonen. Sofia däremot hade identifierat sig med den äldre sonen i berättelsen. Hon hade redan som barn reagerat på orättvisan i att den äldre brodern, han som inte gjorde nåt stort väsen av sig, han som inte krävde sitt, han som stannade kvar och arbetade för sin far, att han aldrig ens fått en killing att festa på, än mindre en gödkalv. Han som kommer hem från fälten för att upptäcka att slarvern till bror masat sig hem och plötsligt är festens mittpunkt.
Den äldre brodern blir sur och vill inte delta i festen. Fadern kommer ut till honom och försöker trösta honom med att han ju hela tiden haft allt. Men det är precis så som Sofia uttrycker det i sin kolumn, fadern är psykologiskt blind. Han förstår inte att den äldre sonen saknar uppmärksamhet för att han alltid gjort det rätta. Att alltid ha allt är inte tillräckligt, vi vill alla någon gång bli firade, vara mittpunkten för en överdådig fest. Att då, som den ordentliga och trofasta, få se att slarvern uppnår det man själv aldrig fått, är förödande.
I den situationen kan jag gott och väl föreställa mig att jag själv ilsket skulle kasta handskarna i backen. Jag skulle kräva ut mitt arv för att dra iväg för att liksom slarverbrorsan sätta sprätt på alltihopa. Kanske det är just det som den äldre brodern också ville göra? Med harmens tårar brännande i ögonen får han ändå höra att det nu inte är det rätta, utan nu ska det festas för att den förlorade sonen, som de trodde var död, har återvänt.
Det här temat ser jag på nytt i en kolumn av Amanda Audas-Kass i följande nummer av Kyrkpressen. Hon skriver om att vara kallad eller snarare avsaknaden av att känna sig kallad. Hon är avundsjuk på dem som känner en stor och tydlig kallelse. De som vet vad de är kallade till och kan agera på den kallelsen. Själv skriver hon att hon aldrig upplevt en sådan kallelse. Hon har känt sig som en B-kristen för att hon fått nöja sig med de ord hon läser i Bibeln, den kallelse som alla kristna kan läsa sig till. Hon har inte fått känna sig utvald och speciell, hon är bara – kristen. Hon är också som den äldre brodern i dagens liknelse. Hon stretar på dag efter dag, utan någon känsla av att vara speciell och utvald. Hon kommer inte hem till fest och slaktad gödkalv, hon lever varje dag med sin Faders allt. Men, i motsats till Sofia har Amanda kunnat landa i en känsla av utvaldhet trots bristen på kallelse i form av brinnande buskar, blixtar och dån. Jag citerar:
Vägen har inte varit kort eller spikrak, men idag vågar jag vila i att också vi utan kallelse både kan och ska vara med och förändra världen. Att de uppdrag och kallelser som finns i Bibeln faktiskt räcker mer än väl. När jag läser att jag ska älska Herren min Gud över allt och min nästa som mig själv så är det ju inte så att jag kan checka av den boxen och börja söka vidare. Nej, jag får kavla upp ärmarna. Varenda eviga dag. Inte heller är det ju så att jag måste vara på en viss plats i en viss tid på ett visst jobb för att kunna göra det. Nej, det fungerar var som helst och när som helst och som vad som helst.
Och det måste ju vara just precis det som är Kallelsen med allra största tänkbara K. Och den Kallelsen är faktiskt min. Och din.
Citat slut.
Att kunna känna att man är som den äldre brodern som stretar på dag ut och dag in, utan att bli upprörd och ledsen när någon slarver till bror får all uppmärksamhet, måste vara den största gåvan av allt. Att veta att man alltid har del i allt som är Faderns, utan att bli besviken på att aldrig bli firad med gödkalv och vackra utsmyckningar, det är nog att kunna vila i att man är älskad. För när man redan har allt saknar man inget mera. Därför är ingen av personerna i liknelsen helt fristående. Jag tror att vi alla bär på delar av alla tre. Vi kan inte använda liknelsen som en exakt måttstock för våra liv. Ibland är vi kanske den förlorade sonen och behöver få höra att vår Fader är oändligt glad över att vi vänder åter. Ibland är det kanske vi som får visa faderskärlek och ställa till med fest. Ibland får vi meditera över vilka alla sidor som den äldre brodern kan representera. Men mest av allt vill jag säga att vi alla, oberoende av förtjänst, är värda en gödkalv och en hejdundrande fest. Och den kommer, om inte förr så i himlen väntar Gud Fadern på oss med den finaste fest vi kan tänka oss.
Amen.