Vid en sommarandakt på Nåtö hade jag tänkt vidare kring söndagens evangelium och predikan. Det kändes spännande att få jobba med samma text för olika tillfällen samma vecka.
Att stå längst bak i en folkhop och veta att där framför oss händer något eller finns någon som man inte kan få syn på är frustrerande. Inte kan man klämma sig fram hur burdust som helst och inte hjälper det fast man försöker sträcka på sig. Då kan det vara ganska smart att förutse vartåt hopen är på väg och hitta en bättre utsiktsplats innan hopen nått dit. Sackaois visste vad han gjorde och han ville verkligen se vad den där Jesus var för en typ. Han hade hört så mycket om honom redan.
Det har hänt sig att jag i mitt arbete har stött på människor som också på något sätt har varit nyfikna på Jesus, men som samtidigt känt att de stått längst bak i hopen, bildligt talat. De har inte velat tränga sig på, men de vill se och höra vad det är som försiggår där framme. De har försynt stått där och kikat över axeln på någon annan.
Den där känslan av att inte riktigt höra till, av att inte vara riktigt bra nog för att räknas, den har många av oss känt någon gång. På nåt underligt sätt har man i kyrkliga kretsar varit ganska bra på att locka fram den här känslan hos dem som inte är särskilt aktiva gudstjänstbesökare.
Istället för att ropa Hurra och Välkommen när någon dyker upp vid någon kyrklig tillställning är det lätt hänt att den ovana får känslan av att alla andra ser lite konstigt på den. Vad gör han här? Varför kom hon nu den här gången? ser de vana besökarna ut att tänka.
Det faller sig inte naturligt för oss alla att gå fram till en okänd människa och börja prata. Inte ens fast vi är bekanta känns det alla gånger naturligt att hälsa välkommen med i gänget. Men vi skulle behöva öva lite på det. För församlingen är inte personalen eller en liten grupp av aktiva. Församlingen är vi alla, alla vi som vill vara vänner med Jesus. Och till församlingen får vi alla hälsa välkommen med i gänget.
Att få bli bemött som en i gänget fast man har en känsla av osäkerhet i maggropen, är som balsam för själen. När Jesus stannar upp under trädet där Sackaios sitter och ser honom i ögonen och säger ”i dag skall jag gästa ditt hem.” händer något i Sackaios. Han blev sedd och älskad på ett sätt han aldrig upplevt förr. Han som var den största syndaren i staden och som alla helst gick krok runt, fast han var så rik. Han visste nog vad folk tänkte om honom. Där sitter han uppe i ett träd för att få en skymt av Jesus. Och han får så mycket mera. Jesus vill gästa hans hem. Sackaios fylldes av den överväldigande kärlek vi får av Gud och han ville gottgöra allt det som han gjort fel. Där och då, i den stunden förändrades Sackaios liv. På samma sätt kan vi förändra varandras liv när vi hälsar och hälsas välkomna in i församlingen. I de enkla orden ”välkommen, så roligt att du är här”, är vi Guds röst och Jesus händer i vardagen.
Var inte rädd för att ta dig den uppgiften. Gud är med dig och han blir alltid lika glad när du säger det han vill säga åt någon som ser lite vilsen ut. Om det är du som känner dig vilsen kan du säga det åt dig själv. Gud menar de orden varje gång, även när det är du som säger dem.
Glada över att vara Guds barn och Jesus vänner får vi resa oss för att bekänna vår gemensamma kristna tro.
Om orden inte riktigt kommer som en ryggradsreflex så kan man slå upp nästsista sidan i Psalmboken.