Har du funderat på om Gud finns? Har du ifrågasatt det du fått lära dig om Gud? Har du tvivlat på din egen tro? Om du svarar ja på mina frågor kan jag berätta att du är långt ifrån ensam om det. Vi är många som funderar och ifrågasätter och tvivlar. Somliga drar slutsatsen att Gud inte finns och somliga med ett darr på ribban säger att svaret är kanske. Kanske Gud finns. Men det finns också många som stärks i sin tro och blir övertygade om att Gud verkligen finns. De upplever att vart de än ser så ser de tecken på Guds närvaro.
När livet rämnar och det oväntade, tragiska händer är det ändå ofta till Gud vi vänder oss, oberoende om vi är övertygade om Guds existens eller inte. Det är till Gud vi kommer med vår ilska, vår sorg, vår oro och alla de övermäktiga känslorna vi inte klarar av att härbärgera i vår kropp och själ. Då kan det hända att vi står där som musikalens Kristina från Duvemåla och ropar till Gud. Du måste finnas, du måste!
Musikalen utspelar sig i medlet av 1800-talet och handlar om människor som flydde från svåra förhållanden i Sverige till vad de hoppades skulle vara guld och gröna skogar i Amerika. Avståndet i tid gör att berättelsen är lättare att acceptera än alla de miljontals berättelser om flyktingar som idag flyr från svåra förhållanden till Europa som för dem ter sig som länder av guld och gröna skogar.
Men det är inte bara för flyktingar som livet kan rämna. Att förlora jobbet, förlora vänner, hamna i skilsmässa, drabbas av sjukdom och död kan hända vem som helst av oss. Katastrofen kan komma plötsligt eller vara mera väntad och just då kan det kännas som att man plötsligt står där övergiven, utan någon fast punkt i tillvaron. Att då vända sig till Gud och ropa ut sin förtvivlan och krampaktigt be Du måste finnas, du måste! är mänskligt och inget nytt fenomen.
Någon kanske frågar om det är okej att ropa och skrika åt Gud. Borde vi inte visa oss ödmjuka och tacksamma trots allt? Men hur ska vi kunna vara det när hela livet gungar som ett litet skepp på ett stormigt hav?
I Psaltarens 22 psalm läser vi ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.” Det är kung David som skrivit psalmen och även om han var en hyllad och rik konung upplevde också han att Gud hade övergett honom. David teg inte och försökte inte bara le och prisa Gud utan han lät hela känsloregistret få höras i de psalmer han skrev. För Gud har lovat vara med oss alla dagar, inte bara de dagar så solen skiner och livet leker. Tvärtom är han kanske som allra närmast när livet känns som ett enda stort misslyckande. Gud är som en älskad far som vill krama om oss och försäkra att allt blir bra igen. Skulle inte han då klara av att ta emot oss när vi är som mest förtvivlade, sårade och arga? Han vet, precis som alla föräldrar vet, att man kan behöva rasa av sig och skrika ut sin ilska en stund innan man kan lugna ner sig och ta emot ett kärleksfullt bemötande. Därför behöver vi inte vara rädda för hur vi talar till Gud, så länge vi talar med Gud.
Jag tror också att vi alla kan drabbas av tvivel på om Gud verkligen finns. När det ser som mest nattsvart ut kan Gud kännas mycket avlägsen och då kan tvivlet smyga sig in i oss. Tänk om det bara är sagor? Tänk om Gud inte finns? Då kan vi åter ropa Du måste finnas, du måste!
Samtidigt har vi ett val. Vi kan välja att vi inte vill ha något med Gud att göra. Vi kan fjärma oss från honom och låta tvivlet vinna. Men Gud vill inte överge oss utan han kommer ändå alltid att finnas där och vänta på oss. Hans svar på vårt rop kommer alltid att vara Ja, jag finns och jag är här med dig.
Helen Sjöholm sjunger Du måste finnas
Det här var Andrum med mig, Janette Lagerroos. Ha en välsignad dag!