Är du religiös? Läkaren framför mig ställde frågan på fullt allvar. Jag minns inte längre vilken orsaken var till mitt läkarbesök eller vad vi diskuterade i övrigt, men jag minns den frågan. Läkaren kände mig och visste att jag jobbade i församlingen. Och så ställde hen mig frågan om jag var religiös.
Ordet religiös betyder enligt Svenska Akademins Ordlista ”troende, gudfruktig, from; något som har att göra med religion” eller enligt Svensk Ordbok ”starkt engagerad i en religion spec. ngn form av kristendom” så man kunde ju rimligtvis anta att en person som arbetar i en evangelisk-luthersk församling är religiös. Mitt svar var ändå nej. Jag ser inte mig själv som religiös. Inte ens fast jag numera är prästvigd.
Mitt nej kom med en förklaring. Nej, jag är inte religiös, men jag tror nog på Gud. För mig har ordet religiös en negativ klang. På nåt sätt har mitt medvetande inte samma sakliga definition av ordet som Svenska Akademins Ordlista eller Svensk Ordbok. I mitt huvud ger ordet associationer av högfärdighet, skenhelighet, överdriven vilja att övertala och tillrättavisa andra och tvärsäkerhet. Ordet religiös känns som en stämpel andra sätter på en. Jag tror faktiskt att jag aldrig mött en människa som sagt om sig själv att hen är religiös. Istället använder människor beskrivningar som kristen, troende, sökare, agnostiker, församlingsaktiv, frälst, och säkert många andra uttryck.
För det är inte alltid så att de troende, de anställda i församlingen eller de aktiva församlingsmedlemmarna är så tvärsäkra på sin tro. Hur troende man än är kommer det för de flesta perioder i livet när tron inte är självklar. Det händer sig att den självklara barnatron får sig en törn när man konfronteras med andras ifrågasättande i ungdomen. Det händer sig att den bärande tron i vuxenlivet känns svajig när en livskris drabbar en. Det händer att man utan någon större dramatik tappar kontakten med sitt eget trosliv. Det här är så vanligt att det skrivits böcker om saken. Redan de gamla kyrkofäderna skrev om hur det kunde kännas som om Gud gömmer sig för en. Den populära kristna författaren Owe Wikström beskriver det som att man vandrar i mörkret. Så om nu jag och kanske du funderar på vår tro och känner oss lite tveksamma är det inte så konstigt. Det hör liksom till. Gud har inte övergett oss och han tar inte illa upp om vi frågar var han håller hus. Gud vet att det inte är lätt att vara människa.
När man känner sig tveksam och tvivlar, vad ska man göra då, kanske du undrar. Mitt svar är att inte ge upp. Ge inte upp din längtan efter tron, längtan efter Gud. Sök dig till sammanhang och människor där du kan diskutera saken. För jag tror att det är när vi söker tillsammans som vi har möjligheten att hitta spåren av Gud i vår värld. Tillsammans kan vi tända trons låga igen.
Tillsammans får vi be Gud ta plats i våra liv och be honom möta oss sådana som vi är. Vi får be att Gud håller oss nära sig och att han visar oss sin väg. Vi får be om välsignelse för den här dagen.
Nina Åström sjunger True colors
Det här var Andrum med mig, Janette Lagerroos. Ha en välsignad dag!
Tack för ett fantastiskt Andrum. Det talade så till mig, att jag nästan höll andan när jag läste det, läste det högt för min man och delade denna fina text på min Facebooksida, jag ville att mina vänner skulle få läsa detta. Tack!
Så roligt att höra att mina ord kunnat beröra dig och att du vill dela dem med flera. Tack själv!