När ängeln plötsligt uppenbarade sig för herdarna blev de skräckslagna. Mitt i den mörka natten strålar det av ljus och mitt i ljuset står en ängel. Håll i minnet att det här var långt före den tiden när elektriciteten uppfanns, så någon strålkastare hade de här herdarna aldrig upplevt. De lyste upp sitt nattmörker med en lägereld, en fackla eller en liten oljelampa. Ljusfenomenet bländade dem totalt. Och inte nog med att det mitt i ljuset stod en ängel, snart är där en hel himmelsk här av änglar som lovsjunger Gud. Om inte det här är övertygande och överväldigande så vet jag inte vad som skulle vara det.
När herdarna lugnat ner sig lite efter den här chockerande händelsen går de iväg för att leta efter det nyfödda barnet. Jag kan tänka mig att det tog en liten stund att hitta rätt. För som vi hörde var stan överfull av folk och Maria och Josef blev tvungna att nöja sig med, det för resande mindre vanliga övernattningsstället, stallet. Där i stallet låg det nyfödda barnet i en krubba. Maria och Josef vilade, om det fanns djur i stallet så tog de det lugnt de också.
Och så kommer några vilt främmande män och berättar att en ängel sänt dem att söka efter ett nyfött barn som ligger i en krubba. Herdarna berättar om hur änglakören lovprisade Gud. Jag kan tänka mig att Maria och Josef förundrade sig, men att de båda tänkte tillbaka på sina egna möten med ängeln. Maria mötte ängeln som berättade att hon skulle få en son och kalla honom Jesus. Josef mötte ängeln när han tänkte överge Maria och ängeln sade att barnet var heligt och att barnet skulle kallas Jesus. Och nu kommer då herdarna och berättar om ängeln som säger att barnet är frälsaren, Messias, Herren.
Det verkar som om allt är märkligt kring detta lilla barn. Från den stund han blev till under sin mammas hjärta tills, ja tills idag! Visst hade hans föräldrar hört profetiorna, men föga kunde de ana att just deras lilla pojke var den som profetiorna talat om. För dem var det alldeles tillräckligt omvälvande att bli föräldrar för första gången. Det tror jag alla som blivit föräldrar kan relatera till. Först är det den långa, förunderliga väntan på att den lilla människan som växer till sig i mammas mage och sen, när barnet föds är det den totalt drabbande kärleken som får en att förundras. För att inte tala om varje nyfödds outgrundligt visa blick. Den som verkar ha all världens vishet samlad i ett litet barns kropp.
Det är kanske så att det är den blicken som knyter samman oss med Gud. Det nyfödda barnets blick är den samma hos Jesusbarnet i krubban som hos våra barn idag. Det är märkligt att Gud, vår Gud som har skapat himmel och jord, alla djur och dig och mig, väljer att ta plats i världen genom att födas som ett litet barn. Han väljer utsatthet och fattigdom. Han hade kunnat välja ett liv i ett kungapalats eller hos översteprästens familj, men han väljer ett liv i enkelhet. Gud stiger ner från sin upphöjdhet, från sin position som allsmäktig härskare över himmel och jord, över liv och död, för att bli människa.
Från den här stunden, när Jesusbarnet föds i Betlehem är inte längre något mänskligt främmande för Gud. Den lilla familjen tvingas fly undan Herodes ilska. Gud har erfarenhet av att vara flykting. Jesus växer upp och blir en man som till slut utlämnas till tortyr och avrättning på ett kors. Mellan födelsen i Betlehem och döden i Jerusalem delar Gud erfarenheten av att vara människa med oss, på gott och på ont.
Gud var i Jesus, men på ett hemlighetsfullt sätt kommer han till oss i varje utsatt människa. Vi ställs inför samma valsituation, som värdshusvärden i Betlehem. Att ta emot Gud och att ta emot en medmänniska det kan inte längre klart skiljas åt. Vi är här för att ta emot honom som kommer i Herrens namn, Gud, härskaren över tid och rum. Och vi möter ett litet barn.
Denna morgon är vi samlade i glädje över att han, som blev lagd i krubban är fröet till den nya mänskligheten. Där förtroende besegrar misstron och kärleken som inte söker sitt, besegrar skräcken och hatet. I glädjen och tillbedjan inför honom som kom till oss kan vi förenas, och i gemenskapen med honom, som inte bara då, utan också idag kommer till oss, vill han göra oss allt mer lika honom. Djärva att våga allt i tron på honom.
Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.